Annapanson & alla förbannade ord.

Jag mår illa konstant.
I alla fall har jag gjort det de senaste dagarna.

Jag kände att jag behövde klaga lite grann, för annars mår jag så förbannat bra att ja.. ja, ni vet, inte kan sitta still.

"Vi vet att det går att skapa en bättre värld för barnen och vi vet hur man gör - men vi måste hjälpas åt. UNICEF är helt beroende av frivilliga bidrag och vi behöver ständigt bli fler som kämpar för barns rättigheter. Din insats kan vara skillnaden mellan ett värdigt liv och ett liv som tar slut innan det knappt börjat.

Här hittar du de varor som för tillfället är de mest behövda. När du handlar dina julklappar i gåvoshopen så ger vi dem till barn som verkligen behöver dem."

igår pratade vi om det, syster och jag, att en sådan julklapp vore bättre än någonting jag inte egentligen behöver
- och jag behöver ingenting, vad skulle det vara?
det finns så många som har andra behov, och det är jul och det känns att det finns många som inte har det jag har, varför är det så orättvist och varför kan inte alla ha det bra som vi har?

unicef och rädda barnen, men alla andra då, de som inte längre är barn? vore det inte en idé att hjälpa de vuxna som finns överallt i världen, så finns det ju någon som sedan kan ta hand om barnen?

idag är en dag när det känns lite svårt att vara en del av den här världen.

your voice, is all I hear - somehow

Jo, det är helt satans typiskt.
Det ska ni veta. Jag var på gymmet i en timme, och faktiskt tänkte jag ett tag på de där ögonen. Men tro inte att han dyker upp när jag är där. Nejdå, nejdå. Så jag tränar färdigt, och hoppar iväg hemåt.
och så möter jag honom istället på vägen hem. vilka är oddsen? 

otroligt.
man skulle alltså kunna dra slutsatsen att denna vackra man bor i närheten av mej någonstans.
jag vet inte vad jag ska tycka, men det liksom flög en fjäril i magen när jag fick se honom igen och han log.
det är det enda jag vet.

jag har noll självinsikt och jag är en total idiot                                 bara så att ni vet.

Jag vet inte varför, men det fick mej att tänka högstadiet. Där kunde jag vara en total idiot ibland. Jag och Rebecka var totala idioter tillsammans ibland, men herregud, det kunde vara så roligt att vara idiot när man hade någon att vara det tillsammans med. Vi höll på och lekte och lurade och sårade alldeles för mycket för att jag ska kunna säga det utan att skämmas idag. Åldern kan inte räcka som ursäkt.

Anyway, det fanns en pojke som jag minns mer än någon annan från då.
Vi kallade honom hångel-erik, minns jag. Hångel-erik! Jag tänker inte ens gå in på varför.
Vi hade så otroligt kul i alla fall, men gudarna ska veta att jag mycket väl vet om att vi kunde vara fruktansvärt elaka i allt det som fick oss att skratta. Det kunde få de stackars pojkarna att gråta. Det tror jag verkligen. Det skulle få mej att gråta.

Men nu är vi varken kvar på högstadie- eller gymnasiestadiet längre. Hur kommer det sig då att det känns som att man direkt är tillbaka där när man pratar med vissa människor? Stannade dom kvar i allt det där? I allt det hatet, alla intriger, alla besvikelser man bar på över att människor verkligen var helt annorlunda än man trodde att de skulle vara.

Jag kan ändå inte förstå idag, det där hur man kan hata människor överlag, för att människan är en ond och egoistisk varelse. Borde man då inte hata sej själv först och främst? Är det inte underligt? Hur man kan se så mycket hos andra och se ingenting hos sej själv? Som om man vore utanför alla andra, i en annan värld, i en annan del. Som om man vore bättre än alla andra.

Allt som sades om mej må vara sant, jag har tagit det till mej, tagit åt mej, och gråtit över det en stund faktiskt. Men det ligger ju hos mej att ändra det. Är det nu min tur att säga åt någon annan vad som är fel hos den personen? Det verkar totalt sjukt i min värld. Man hanterar väl sina egna problem, och ska inte behöva höra dem ifrån andra.

Jag "fattade tycke" (mer tänker jag inte säga, men gud vet att det var mer) för denna människa innan jag kände honom, och jag känner honom fortfarande inte, men jag har sett tillräckligt för att säga att det var dumt av mej. Så han hade rätt i det han sa, att jag dömer människor för snabbt. Jag trodde bra om denna människa trots allt som pratades och sades och hördes om honom.
Det får bli dagens läxa:
Döm inte människor för snabbt. Särskilt inte om du vill se att de är bättre än det som sägs. Du blir bara besviken.