måndag, väl?
jag har noll självinsikt och jag är en total idiot bara så att ni vet.
Jag vet inte varför, men det fick mej att tänka högstadiet. Där kunde jag vara en total idiot ibland. Jag och Rebecka var totala idioter tillsammans ibland, men herregud, det kunde vara så roligt att vara idiot när man hade någon att vara det tillsammans med. Vi höll på och lekte och lurade och sårade alldeles för mycket för att jag ska kunna säga det utan att skämmas idag. Åldern kan inte räcka som ursäkt.
Anyway, det fanns en pojke som jag minns mer än någon annan från då.
Vi kallade honom hångel-erik, minns jag. Hångel-erik! Jag tänker inte ens gå in på varför.
Vi hade så otroligt kul i alla fall, men gudarna ska veta att jag mycket väl vet om att vi kunde vara fruktansvärt elaka i allt det som fick oss att skratta. Det kunde få de stackars pojkarna att gråta. Det tror jag verkligen. Det skulle få mej att gråta.
Men nu är vi varken kvar på högstadie- eller gymnasiestadiet längre. Hur kommer det sig då att det känns som att man direkt är tillbaka där när man pratar med vissa människor? Stannade dom kvar i allt det där? I allt det hatet, alla intriger, alla besvikelser man bar på över att människor verkligen var helt annorlunda än man trodde att de skulle vara.
Jag kan ändå inte förstå idag, det där hur man kan hata människor överlag, för att människan är en ond och egoistisk varelse. Borde man då inte hata sej själv först och främst? Är det inte underligt? Hur man kan se så mycket hos andra och se ingenting hos sej själv? Som om man vore utanför alla andra, i en annan värld, i en annan del. Som om man vore bättre än alla andra.
Allt som sades om mej må vara sant, jag har tagit det till mej, tagit åt mej, och gråtit över det en stund faktiskt. Men det ligger ju hos mej att ändra det. Är det nu min tur att säga åt någon annan vad som är fel hos den personen? Det verkar totalt sjukt i min värld. Man hanterar väl sina egna problem, och ska inte behöva höra dem ifrån andra.
Jag "fattade tycke" (mer tänker jag inte säga, men gud vet att det var mer) för denna människa innan jag kände honom, och jag känner honom fortfarande inte, men jag har sett tillräckligt för att säga att det var dumt av mej. Så han hade rätt i det han sa, att jag dömer människor för snabbt. Jag trodde bra om denna människa trots allt som pratades och sades och hördes om honom.
Det får bli dagens läxa:
Döm inte människor för snabbt. Särskilt inte om du vill se att de är bättre än det som sägs. Du blir bara besviken.
