Annapanson & alla förbannade ord.

På annandagen förra året blev det som vanligt släktmiddag hos mormor och morfar. Efteråt skrev jag såhär i min blogg;


"Med en älskad mormor som var ledsen redan innan vi kom pga något kära moster sagt, och med en kär mosters man som tjatar på med samma skämt som de senaste tretton åren.
Med kommentarer från en kusin som borde stoppa upp sitt ego i.. ja, ni fattar. Med elaka ord och åsikter om allt och alla, och med bara några människor som tror sig vara bättre än alla andra.
Så kanske var det en helt okej släktmiddag hos mormor och morfar idag. Med mormor och morfar, en normal morbror och i alla fall en normal kusin.
Trots allt var jag där för mormor och morfars skull.
Något annat borde man inte ägna tid åt, inte där.

Varför håller vi ens på och låtsas?

Alla vet att det ligger till som det gör, man snapsar och fylls av vrede på samma gång, och kanske, kanske, efter ett par snapsar känns det okej att vara där, bland människor man inte känner, inte vill känna, inte har något gemensamt med, och kanske inte ens bryr sej om.
Alla vet dessutom att om mormor och morfar en dag skulle vara borta finns det ingenting som håller oss ihop överhuvudtaget, för vi vill ju, trots allt, inte ens vara ihop.

Egentligen är det bara sorgligt."

Med detta i huvudet funderar jag nu på om jag ska till mormor och morfar imorgon. Det blir inte middag som vanligt, utan bara en fika, eftersom vi förmodligen inte orkar vara i samma hus så länge. Dessutom tror jag inte att morbror dyker upp, vilket betyder att jag kan åka dit för mormor och morfar, för mamma och för en kusin som möjligtvis dyker upp. Är det värt det? Mamma kan jag träffa när jag vill, mormor och morfar har jag träffat två gånger de senaste fem dagarna redan.

Jag tror jag stannar hemma. Varför utsätta sej för sådana kommentarer år efter år? En dag kommer vi inte längre ha någonting med varandra att göra. Men nu, för mormor och morfars skull, försöker vi ändå ha det.

Som jag sa förra året, egentligen är det bara sorgligt.