.


jag..

det betyder aldrig tillräckligt mycket, eller hur ?


dagen efter fredagen efter torsdagen


den 31 maj, lördag, och solsken.
men jag är så fruktat trött i huvudet och kroppen

så trött att jag inte håller ihop.

det kan bero på en kväll, natt, igår som började med mysig solning, grillning, skratt
och som sedan fortsatte med fest hemma hos mej, och allt spårade ut
sedan lagade vi någonting och åkte vidare, och allt är mest bara en konstig lek
som jag faktiskt inte vill vara med i.

leker alla med alla?

igår var första gången jag på allvar kände att det inte fanns någonting att hålla kvar i.
det skrämde mej så inihelvete.

men nu känns det skönt att vara ensam en stund.

vad är på riktigt, någonsin?


den 29 maj

jag har rensat ut, alla vinterkläder är i garderoben nu
och jag har slängt din tandborste, faktiskt, denna gången säger jag det inte bara, för den ligger i påsen som står vid dörren och som ska ner i soprummet så fort jag går
när jag slängde den kändes det bra
nu känns det sorgligt
men sådär går det upp och ner hela tiden

jag saknar dej fortfarande, dock.
ibland.
jag minns bara inte riktigt ditt ansikte, mer än ditt leende, eftersom vi aldrig hann så långt.


en solig dag

här sitter jag nu med brunbrända armar och bikini fortfarande på
det började blåsa lite mycket för att sitta ute mer, men jag har suttit där i evigheter känns det som, i pappas trädgård och bara.. bara mått bra
inte så mycket tankar och ingen saknad eller längtan
mest bara livet så som det är

för vad kan och vill man egentligen ändra på?

jag kollade just min mail och fick en myskänsla i magen.
jag vet fortfarande inte om jag kan tro på att denna människa är på riktigt
ibland känns han för bra för att vara sann

jag tror nog minsann att jag ska låna badkaret här innan jag åker hemåt

reeeegn

idag är dagen då allt verkligen regnar bort.

men jag kan inte låta bli att undra om du någonsin ska försvinna, två veckor har gått och jag tänker på dej konstant som om du vore en del av mej som inte går att få bort och ändå var du aldrig det på riktigt, en del av mej, det bara känns som en saknad som jag snart blir kvitt, men inte för att jag slutar sakna, utan för att du slutar vara långt ifrån, och jag vet att det inte är så, jag måste få in i mitt huvud att du inte är i min värld längre och att du inte kommer att vara det igen
- men varje gång jag tänker så blir jag ledsen för att det gör ont

nu ska jag på utflykt. utan vissa människor överlever man knappt ibland, faktiskt.

saknad

hela kvällen har handlat om någonting som jag aldrig känt mer än i dina armar
och trots att det var så längesedan så kan jag känna det ibland nu, och sakna det
sakna dej

jag kände din arm omkring mej i natt.

kanske får jag göra det igen.

dags att sova.

ikväll

för första gången sedan jag flyttade hit står det nu en blombukett i en vas på mitt köksbord.
och tre andra buketter på köksbänken.
vackert.
jag bara säger det.

jag har varit ute vid havet och sett solnedgången. ordet "vackert" räcker inte till, det är någonting mer än så.

en liten tanke


det borde vara dödstraff på att ta någon annans hjärta och ta isönder det innan man lämnar det åter.


en lite finare söndag

fick hjälp att städa hemma av systeryster och mams idag, annars hade det väl aldrig blivit av
sedan blev det en utflykt till älskade mormor och morfar
satt i solen och fikade och drack kaffe
och tog oss sedan till café ceder och åt
en bättre dag idag, absolut.

förresten;
systeryster bantar och räknar points på allt
och brorsans kommentar var bäst när hon säger att hon har hål i tanden;
- hur många points är en tand om den ramlar av och du sväljer den?

jag skrattade högt.

en helvetes lördag

efter det där satans fotot värkte det i kroppen hela kvällen igår
trots att vi skrattade, trots att vi var på cuba, trots att... trots att jag var med vänner.

jag hann precis innanför dörren mitt i natten innan jag bröt ihop och sjönk ihop på dörrmattan och grät
allt var tvunget att komma ut, liksom
och så kommer allt tillbaka, varför kan man inte älska mej, varför vill man inte vara med mej osv, allt precis som då, som om det aldrig riktigt försvunnit trots att det gått så lång tid, trots att jag kämpat med det, arbetat med det, bearbetat
och sedan, efteråt, efter gråten, tjockt i huvudet
och allt känns bara så totalt meningslöst

fan. hur ensam kan man vara? känna sig?

och ännu en gång behöver jag en kram.                       16 kramar om dagen, sa han, förhelvete!


och jag gråter, som ett litet jävla barn. det gör så förbannat ont inuti och jag vet inte var jag ska ta vägen. och så sms från systeryster, älskade systeryster, om att jag inte alls är ensam, för att jag har henne, och om att jag ska följa med henne till en vän ikväll, men jag kan inte, jag kan bara inte, jag kan inte göra någonting när jag är såhär ledsen, trots att jag vet att jag behöver sällskap, jag kan inte ens gå ut, inte resa mej, inte äta, inte

- jag kan inte andas


finito

mission completed.
nästan.
i alla fall för idag.

helvete vad det känts för mycket idag.
nästan lite tur att jag haft uppsatsen att koncentrera mej på, för annars kunde jag dött av värk och saknad.

och lite lite magsår av all stress i skolan.

mitt i natten

hela förmiddagen och dagen satt jag och pluggade idag.
sedan kom josse och räddade mej bort från alltihop
hem till mej och slingade hår och åt tacos
och så får jag mail av min handledare om allt som var fel i min uppsats
och jag blev halvt galen men tog ut alla aggressioner på min lilla kanin innan vi tog bilen tillbaka till paps
tio minuter innan fotbollen fick vi för oss att vi skulle äta chips, vars en jävla påse köpte vi och körde snabbt som tusan hem igen för att äntligen se fotboll, men även då var jag tvungen att plugga samtidigt
och precis innan förlängning får vi för oss att köra rally till möllan för att se resten där med några människor
och kvällen slutar med en konstig stämning, en jobbig människa, en ovälkommen gäst och tjafs
fast riktigt så farligt som det kanske kan låta var det inte.

liten resumé av de senaste timmarna i mitt liv bara, för alla intresserade.

och för alla ointresserade, god natt.

exaktum mobile

Jaa, visst hade jag kunnat sätta mej och plugga just nu, mest bara för att uppsatsen aldrig kommer att bli klar i tid annars
men jag har verkligen ingen ork kvar, jag har suttit i skolan med Mickis idag i fem timmar, för att sedan åka hem, vila en halvtimme för att sedan jobba hela kvällen. Nu har jag precis kommit hem, och tro det eller ej, men
jag behöver min skönhetssömn.
jag behöver min paus.

fakta

det har gått en vecka nu
och det börjar kännas på riktigt att det är tomt.

bort

Jag såg precis klart Ladder49 på tv, men denna gången grät jag inte i slutet
någonting är fel, jag får inte ut mina tårar och dom blir tyngre och tyngre
jag behöver gråta, faktiskt
så jag får ut en del av det som gör ont

varför gnäller man för så lite?
vi borde känna lite mindre, och leva lite mer
eller känna oss mer levande, bara.
en dag finns ingenting kvar.

gå.

en helvetes jävla lugn låt
och nu liksom värker det i hela kroppen

han sa att han inte kunde se på mej utan att känna
att han inte kunde se mej i ögonen utan att tycka om
och jag höll med honom om att det är enklare att glömma när man inte ser varann
- men om jag ser honom i mina drömmar? hur ska jag då glömma?

jag tror att jag har femtonundratjugotvå tårar som måste få komma ut
eftersom jag inte gråtit på flera dagar trots att jag känner mej ganska ledsen
men dom liksom stannar inne och känns mest tunga istället

någonstans på vägen måste det ha varit en mening med det här.
men den enda meningen med att jag går och lägger mej ledsen ikväll är att jag ska slippa känna efter mer.

ensamhet. just nu för svår att hantera.

söndagskväll

För fyra timmar sedan satt vi i Beijers Park och försökte grilla hamburgare på en engångsgrill samtidigt som vi huttrade i kylan, det är inte sommar längre, kanske aldrig hunnit bli ännu
Sedan blev det kortspel inomhus, i värmen.
Jag har inte tänkt på det förrän jag sedan kom hem, att vi faktiskt satt i parken på exakt samma ställe där jag för en vecka sedan sa hejdå till en person som kommit att betyda lite för mycket under för kort tid
Och nu är det tomhet efter honom.
Det är det enda jag vet.
Den platsen måste jag fylla med något annat nu.

Nyss sett klart på "Bodyguard" som visades på tv, där dom som vanligt får varann i slutet
Ibland undrar jag om jag får någon i slutet
och varför jag ska behöva vänta ända till slutet
och varför.. ja, ibland undrar jag bara varför

Over and out, och om en stund: god natt.

tjohopp

Idag är det den 18 maj. bara så att ni vet.

Morgonen, dvs från klockan tolv tills för nån timme sen, var full av ångest. denna helvetesångest som jag inte ens vet var den kommer ifrån. Som tur är försvinner den efter ett tag, och jag kan vara jag igen.

igår var dagen efter grillning och kubb och öl och cider
dagen efter mys i trädgården, i solen
dagen efter klädpoker som urartade
dagen efter att marcus gick vilse och försvann
dagen efter en himla massa underbara skratt
jag hade ont i magen igår efter allt.

igår blev det utgång, det var ju trots allt lördag. men jag orkade inte så mycket som de andra och promenixade genom stan i mörker och kyla, totalt ensam och övergiven. fast riktigt så farligt var det inte.
jag såg dock ett par stående på gustav adolfs torg som grälade, skrek på varann, riktigt bråkade
och jag blev plötsligt lite glad att jag slipper det där
men sen samtidigt känslan av att; - bråka med mej, skrik på mej, hellre än att inte finnas där alls

sen gick det över. ännu en gång.
fram och tillbaka. fram och tillbaka, ni vet.

nu är det dags att äta innan jag hoppar in i duschen och vaknar till liv,
för att sedan långpromenixa till mickis och sen vidare till marcus och cemo för kubb och mys.

Förresten! Herr nilsson har namnsdag idag. Vi gratulerar honom så mycket. grattis.

en sekund

"i think the easiest way to loose something is to want it too bad"

scrubs.

bara en liten note. för att det kändes så rätt.

if i could

jag sitter och pluggar.. försöker i alla fall.
det är för mycket i huvudet som vanligt. jag kan inte riktigt sitta still.
och hela hela tiden finns en oro att nånting ska gå sönder, att jag ska gå itu och inte kunna laga mej igen
idag har jag inte gråtit en enda tår, det är i alla fall framsteg.
men då klockan faktiskt inte är åtta än ens, så ska jag inte säga för mycket.

"I need your shoulder, sister
I need your hand"

jag saknar dej, systeryster.

(parentes: jag hade hoppat rakt in i Anders' famn och stannat där, om det bara inte hade kunnat vara väldigt väldigt underligt.)

faktum.

hur rastlös och ångestfylld jag oftast än är,
hur mycket jag än saknar honom,
hur tungt det ibland än känns,
hur frånvaron än värker ibland,
hur lite jag än ville
och hur sorgligt det än må vara

(så har jag accepterat och .. låtit gå?              inte riktigt ännu, men det är på god väg)

så har jag börjat leva lite mer.


13 maj. nu.

Jag är så otroligt duktig ibland att det inte är klokt egentligen.
Har jobbat ikväll, inventering på KappAhl i Landskrona, och nyss kommit "hem" till paps nästan, men ändå redan hunnit hjälpa far min med en powerpointpresentation han gör i jobbet
Jag = väldigt duktig.

Någonting annat vet jag inte just nu. Det handlar om sms och saknad och ångest på morgonen som gör att jag inte ens kan gå upp förrän ett par tårar torkat ut på kudden
det handlar om närhet som inte finns, om en längtan och åtrå, om begär, behov och alldeles för mycket tycka-om
men samtidigt i allt detta har det börjat handla om att släppa taget
för att jag vet att jag måste
men nu blev det tvärtom plötsligt, och jag vet varken ut eller in

jag måste ha en paus och fokusera på annat.
jag vet att det som betyder någonting finns kvar när jag är tillbaka i mej själv igen.

imorgon ska ett vinnande team, dvs jag och Mickis, ha filmkväll, vi måste få tillbaka vår styrka i allt det här.
på fredag ska vi grilla, hoppas jag. och jag väntar på ett bad i havet med Erik
jag väntar på besök från Sam, när jag för en gångs skull är hemma,
och jag väntar på en fika med Anders. Helst på en filt i solen någonstans.

Längtan.

jvobdl

Jag håller på att släppa taget trots att det gör ont, och trots att jag inte vill.

Men.

Du ska veta att jag försökte stanna.

fuck it

i lördags kväll gick jag sönder.
och nu måste jag laga mej.
(själv, trots att det kändes som att bara han kunde göra det)

helvete?

jag tycker inte riktigt om mej själv just nu
 - jag känner inte att jag är värd någonting, liksom
mest för att jag inte var värd tillräckligt mycket för honom

jag vet inte själv vad jag vill längre, jag vet bara att det värker i hela kroppen att vara ifrån honom plötsligt, som att han blivit en del av hela mej som jag måste kämpa med att få bort, som jag måste glömma bort, som jag måste släppa, och jag vill inte.
jag vill vägra ge upp, för så mycket betyder det för mej just nu
 - men hur kan det vara det rätta när jag vet att han sa att han behövde vara själv?

jag vet, jag vet!
acceptera och släpp taget.
jag vet att jag måste. 
men, fan, jag önskar bara att det inte gjorde ont.

sova

vad är det som känns så sorgligt egentligen?
någonting liksom känns i magen, men ändå bara ibland.
ibland, oftast, känns det ändå väldigt bra.

tyvärr blev solningen med Mickis "inställd" idag, Isa skulle ju få hälsa på August var det tänkt
men det får vi ta en annan dag
blev istället träning med Josse (och Jonte och Ola) idag,
sen blev det stress innan vi skulle iväg till möllan och se mff-matchen
ligger i sängen hos paps nu och borde sova eftersom det är dags att åka till tyskland om ungefär sju timmar, men jag tror inte att jag skulle kunna sova ens om jag stängde av datorn och lade mej
så jag skippar det ett tag

på lördag är det minsann bad i havet som gäller
jag har tjatat på alla möjliga människor att bada med mej i havet, men ingen, verkligen ingen har velat än så länge
och nu har äntligen älskade Erik lovat att bada med mej
jag längtar. men en enda sak vet jag: det kommer bli så satans jävla kallt.

jag vet ännu inte hur jag ska klara av att sitta stilla i en bil hela dagen imorgon och bara tänka på ingenting och allting och dessutom det som känns.







....






meeeen!
okej, okej, jag tänker på honom! hela jävla tiden. och jag saknar honom, fast mest bara om jag andas.
var det nåt mer ni ville veta?!

endast





Uppror.





GLAAAASS

trots att jag skar av mej halva fingret i morse när jag skulle dela ett äpple till min kära kanin
så har det varit en rolig dag i stan i solen med kära syster
(ni ska få se bilder, jag lovar)
vi har varit turister i malmö, lekt anka och gris, ätit glass och köpt nya skor
allt bara på några timmar!
det ni.
vi är ett vinnande team ibland, skulle man kunna säga.

men denna människa. jag är ledsen, men du går mej på nerverna ibland.
jag är trött på att det passar ibland, bara.
vad ska jag säga, jag orkar liksom bara inte.
- lägga energi på någonting som ibland inte finns.

nu är det snart dags att sticka till skolan och ha brainstorming,
vilket faktiskt är ganska komiskt eftersom ingen av oss har någon vidare hjärna alls.
men ja. kul ska det bli att se alla i alla fall

nu ska jag minsann äta glass i solen med Teresa och Mickis.
Tjohopp.


igen

nu känns det sådär underligt i magen igen.
men jag vet inte varför, för det är ingenting, verkligen ingenting, som stör idag.
det är mer av en underlig lättnad i luften. fråga mej inte.

igår kväll grillade vi vid Rönnen, minsann, mysigt som attans, jag Mickis Markus och Erik, och så en Kalle en liten stund
trots att kvällen slutade med för mycket öl och vin och ovanpå det klädpoker så var det himla skoj
vänner är bra människor.

idag har jag varit och tränat med Josse på friskis&svettis, kunde inte riktigt koncentrera oss, så det gick väl inget vidare, men imorgon är det träning igen
nu ska jag skärpa mej ordentligt

Fick dessutom G på min tenta, vilket betyder att jag slipper den i augusti! Jag är stolt.
Och detta lyckades jag alltså med trots att någon lekte med mitt huvud och tog plats just då.
Jag borde få en applåd.

nära

jag slängde en tandborste nyss
som av någon anledning stått ett tag vid min

idag sov jag till elva, och sedan till halv tre - vadå trött?
det är som om hela jag blivit tom
jag har i alla fall varit på dansföreställning med min kära mamma ikväll så lite har jag levt mitt i all tomhet - trötthet - tristess

Jag skulle vilja försvinna ett litet tag, bara.
Och ha honom här
 - men bara till det ögonblicket då han kommer, för sedan vet jag att han inte är som i mina drömmar.

Om han inte passar i mina drömmar,
                                             - vad gör han då där?

kom

Igår satt jag på KK-akuten från klockan kvart i ett till halv sex på kvällen och gjorde ingenting. Men vet ni, när man har tråkigt kan man ta såhär fina foto, så att alla ser att man är uttråkad.

         

Min fina sko, som för övrigt är väldigt sönder både vid hälen och inunder (!), smsande med Josefin, som hjälpte mej igenom väntetiden, och en alldeles egen sittplats för min jacka när jag var i princip ensam i väntrummet de sista två timmarna utan att få komma in. Otroligt.
Nåja, halv sex gav jag faktiskt upp, tro det eller ej, och sket i det, och promenerade till storastorasyster och grillade där. Mysbus med Alvin hela kvällen, och jag förvandlades till ett pussmonster minsann. Han är bäst.

Det är sommar ute idag, och jag måste plugga lite nu innan jag kan ta mej ut i värmen. Typiskt.
Dessutom är det kalas för systeryster och LILLEbror hos paps lite senare, så jag får nog ta mej direkt dit när jag är klar. Jag vet minsann redan nu att systeryster bakar goda bullar, så jag ska inte äta innan jag kommer dit eftersom jag är ett bullmonster.
Satan vilket monster jag är plötsligt. Men det är nog sant. Jag känner mej lite monstrig, lite elak, lite dum. Lite dåligt samvete för något jag inte riktigt vet. God, I'm such a creep? Ja, nästan tror jag. Usch.

"I wish we could be laughing
Instead I'm standing here asking
"

Men vad fan, jag behöver någon som lever.
Jag behöver lite liv.

"I need to figure this out"

RSS 2.0