en helvetes lördag
efter det där satans fotot värkte det i kroppen hela kvällen igår
trots att vi skrattade, trots att vi var på cuba, trots att... trots att jag var med vänner.
jag hann precis innanför dörren mitt i natten innan jag bröt ihop och sjönk ihop på dörrmattan och grät
allt var tvunget att komma ut, liksom
och så kommer allt tillbaka, varför kan man inte älska mej, varför vill man inte vara med mej osv, allt precis som då, som om det aldrig riktigt försvunnit trots att det gått så lång tid, trots att jag kämpat med det, arbetat med det, bearbetat
och sedan, efteråt, efter gråten, tjockt i huvudet
och allt känns bara så totalt meningslöst
fan. hur ensam kan man vara? känna sig?
och ännu en gång behöver jag en kram. 16 kramar om dagen, sa han, förhelvete!
och jag gråter, som ett litet jävla barn. det gör så förbannat ont inuti och jag vet inte var jag ska ta vägen. och så sms från systeryster, älskade systeryster, om att jag inte alls är ensam, för att jag har henne, och om att jag ska följa med henne till en vän ikväll, men jag kan inte, jag kan bara inte, jag kan inte göra någonting när jag är såhär ledsen, trots att jag vet att jag behöver sällskap, jag kan inte ens gå ut, inte resa mej, inte äta, inte
- jag kan inte andas
