hej,
enligt statistiken är det fortfarande några som tittar in på den här bloggen då och då.
kanske vet ni inte att jag har en ny?
livet pausades, slutade, och började om? och jag gjorde det också, på en annan plats.
men ni är med mej, hela tiden. det är jag alldeles säker på. jag är inte en person som glömmer bort någonting alls. på gott och ont. jag är helt övertygad om att om du någon gång tänker på mej så är du en person som jag också tänker på ibland, kanske ännu oftare.
det finns för många fina människor i världen, och för lite tid och plats att få vara med allihop på en och samma gång.
men när jag vet att ni finns är jag också glad att jag finns.
kärlek & livet
Det var en gång en tjej som hade fötts med ett genetiskt fel. Hon var blind och hon önskade inget mer än att få se världen. Hon sa till sin pojkvän:
- Om jag bara kunde se så skulle jag gifta mig med dig.
Två veckor senare donerade någon ett par ögon till henne. Hon kunde se, då frågade hennes pojkvän om de skulle gifta sig. Men när flickan såg att han var blind så vägrade hon och lämnade honom. Det sista hon hörde från honom var ett brev där det stod:
- Okej, älskling lämna mig om det verkligen är ditt val, men lova mig en sak! Ta hand om mina ögon..
Kärlek, ni vet. Vet ni? Jag tror jag vet. Jag vill påstå att jag känner det.
För övrigt har jag inte så mycket att skriva just här, som ni kanske märker. Det finns ingenting som är värt att skriva upp, för det skulle betyda att jag måste lämna det ifrån mej. Jag ska aldrig mer lämna något som betyder mer än själva livet. Aldrig mer, och denna gången, när jag ser det från nya perspektiv med nya ögon tror jag på mej själv. Jag har, äntligen, verkligen lyckats värdesätta och uppskatta allt det där som gör det lätt att andas. Jag börjar också förstå hur lätt saker kan hända och komma ivägen - och hur det kan vara över snabbare än man hinner blinka - och det får mej att leva ännu mer. Hela tiden.
Livet är så mycket mer än förut, och jag börjar se hur jag vill ha det, och hur det ska vara. Nästan precis såhär.
....
Det tar en halv sekund att bryta ner en människa.
Och jag vet vilket jobb jag har framför mig.
Att resa sig tar längre tid än hela nedförsbacken, det tar längre tid än bearbetningen, det tar längre tid än själva livet, gör det?
Innan jag ens kan börja bygga upp igen så funderar jag på hur jag ska gå till väga. Jag vet hur man gör, jag har gjort det förr, men jag vill inte vänta, jag vill bygga mej nu, jag vill inte se mej själv falla mer, och jag vill inte vara på botten. Jag trivs inte. Det är så ensamt där, och enda anledningen till det är att man själv oftast väljer det när man är där nere. För att man inte har ork att bry sig längre.
Igår trodde jag att jag skulle ge upp fullständigt. Det hände att jag gjorde det tre gånger under samma dag, men jag kom inte längre än till femtusen tårar och en vilopaus i soffan. Tilläggas ska kanske att vilopausen egentligen bara var en paus ifrån alla de filmer som rullat för att tiden ska gå lite lite snabbare. För att livet ska gå lite lite snabbare, nu när jag ändå inte kan leva. Vilket slöseri. Tiden bara går, och jag kan inte ta vara på den.
Är det det som är meningen med det här? Att jag ska lära mig att värdesätta mer? Att jag ska inse hur mycket energin betyder, att jag ska förstå hur gott det är med mat, att jag ska reflektera över hur bra jag egentligen har det? Det visste jag. Och i vilket fall som helst så räcker det nu. Tankarna börjar vända på andra hållet nu, där jag ser meningslösheten över ett liv som inte går att leva tydligast av allt.
Det tar en halv sekund att bryta ner en människa.
Och det kommer ta en evighet att bygga ihop mig igen.
until then
När jag blir bra igen ska jag bära världen på mina axlar återigen.
Så som man kan när man har massor av energi och liksom svävar själv.
Jag ska bära den som vore det inte alls svårt, som om det vore självklart och inte alls tungt.
När jag blir bra igen ska jag bära världen på mina axlar återigen.
Fram till dess så ger jag upp mej själv och låter den bära mej.
något jag inte kände till för ett år sedan.
och jag älskar dom.
dagen innan.
tentan är alldeles strax klar, och den vill jag inte ha med mej imorgon. jag vägrar.
idag fick vi se ett nytt litet underverk som hittat till världen, och nu ikväll fick jag träffa alvin och en väldigt glad signe! nu känns det mycket bättre än förut. det var lite tungt ett tag, och jag hade lite svårt att andas. om man inte hinner andas som man ska, kan man ta igen det sen då?
jag börjar andas nu, sätter igång med sista delen på tentan och tar ett glas cola för att hålla mej vaken tillräckligt länge.
imorgon, Gambia.
dåliga jag.
jag vet inte mycket.
jag vet dock att jag har pluggat förskräckligt mycket de senaste dagarna, att vi har det, och att jag inte skulle klara det själv. jag stressar, men jag vet varför och anledningen ger mej motivation. det får räcka.
jag vet också att en liten flicka kommit till världen, och jag hoppas på att få se henne i dagarna.
imorgon fyller älskade mor (hon som ror, ni vet, det står ju i läseboken?) år, och vi ska såklart äta lussebullar, höll jag på att skriva, men inte fan ska jag äta fler lussebullar nu, det heter semlor! fastlagsbullar, såklart, menade jag. ingenting annat.
bilder finns det massor, ni ska få se alldeles strax. jag behöver ändå en paus i plugget.
to make yourself forget
Ibland faller jag så otroligt långt ner. Som om hela världen öppnar sej under mej. Som igår.
Ibland? Nej, det stämmer inte, det var så längesedan nu. Och jag trodde inte att jag någonsin skulle göra det igen, jag trodde att jag kommit förbi allt det där, kommit längre än så, tagit mej mycket längre fram.
Men vad hände? Vad fick mej att falla så igen? Vad fick mej att tappa fotfästet och hurihelvete undviker jag det, om jag inte gör det dör jag, det vet jag ju, om jag inte undviker det kommer det att jaga mej och tillslut ta död på mej.
Idag är jag rädd.
She says, "It's only in my head."
She says, "Shhh...I know it's only in my head."
bakdagen
Solen sken och det var en supermysig morgon. Lammöronen var säkert lika mjuka som dom brukar, fast alldeles för kalla för att jag skulle känna efter.
En lillasyster och en storebror väntade på mej när jag kom!
Jag och Signe kan i alla fall blåsa upp våra kinder väldigt snyggt. Kan du?
Lussekatterna blev sniglar, och väldigt söta.
Pepparkaksfantasten som har över 30 olika former och som aldrig tröttnar, jag och Alvin med deg i huvudet för att vi faktiskt tröttnat lite på hur man egentligen ska göra, svarta pepparkakor i soporna och superfina hjärtan färdiga att krossas och ätas upp.
Nu tror jag minsann att degen jäst färdigt, för tro det eller ej, men det är bakning som gäller i Göteborg idag också! Ni ska få se.
just precis nu, i göteborg
jag skulle uppdatera min blogg, men plötsligt bestämde någon att vi skulle åka.
jag återkommer.
jag har rotat fram gamla minnen
"och jag minns varför jag föll för dej,
varför jag alltid föll för dej.."
och så var det den lördagen som gick alldeles för snabbt
jag bryr mej inte om vad någon säger, för trots tårar och smärta så var det en väldigt fin dag och jag skulle inte vilja ha det annorlunda
varje sekund som ger lite hopp måste jag hålla fast vid, just nu
annars kan jag gå under
blommorna håller på att vissna redan, bara så länge håller det
men man kan ta vara på saker ändå, dom hänger på väggen ovanför min säng och ska stanna där. punkt slut.
jag tänker på dej - jag älskar dej - jag saknar dej.
dom säger att man ska tänka att varje dag kan vara den sista, och skulle jag se det så skulle denna vara bäst att sluta med.
slut.
fredag, igen.
- jag mår förbannat bra idag!
och jag förtjänar det, faktiskt.
jag kanske är dum som drömmer som jag gör, men det är lite det som gör mej till den jag är
och nej, jag vet inte hur det någonsin skall gå ihop med resten av livet, men min naivitet gör att jag lätt glömmer bort att det är viktigt ens
jag är bara inte intresserad av att dela mitt liv med någon som.. äh, jag borde inte skriva mer här. jag borde inte skriva mer alls, ibland. men jag gör det i alla fall. för så jävla envis är jag. och allt det där vet vi ju redan. det är ingen nyhet.
jo, på stan såg jag någon som påminde mej för mycket om hemska drömmar och en jobbig verklighet. var det där jag stängde av ? var det där jag tog ytterligare ett steg tillbaka? var det där jag backade återigen?
huvudpoängen är att jag inte har så mycket tro just nu. men att jag lever utmärkt utan, för ett tag.
det är trots allt en annan människa som fått mej att tvivla. hade det varit jag själv hade jag sagt till mej själv på skarpen och sedan skärpt mej. nu vågar jag inte säga någonting alls.
jag vågar ingenting. jag stänger inne allt för att slippa. detta är fel.
jag kommer att fortsätta tro att så länge livet handlar om kärlek så blir det bra,
det ska mycket till för att jag ska släppa den tanken. utan den kommer jag ingenstans.
nu; lucia-tåg på dagis.
ikväll vill jag mysa, men jag vågar inte ens fråga. det vore också fel.
finns det något som är rätt?
december nummer åtta
först och främst, lördagen blev mysig och det var fint att se allihop igen. verkligen allihop.
fan vad tiden går - alldeles för snabbt. 
"I'm falling to pieces"
men det är förbannat fina bitar som skall sättas ihop igen
jag vaknar av mitt illamående på morgonen
jag har något fel på min sväljreflex och får därför knappt ner medicinen men sväljer ändå det mesta som sägs
jag är sugen på choklad hela tiden men får i mej ett halvt milligram innan jag genast ångrar att jag stoppade något i munnen alls
jag är inte riktigt okej ikväll, men det är förbannat nära!
imorgon är det jag som lämnar blod på sjukhuset och hoppas på att de hittar något fel, eller rätt
det ligger inte i min natur att tro att jag förtjänar något sådant
och därför, just därför, blir det som det blir
och inte fan hjälper det att jag är medveten om det
det gör mej bara korkad.
jag har backat tre steg
mest för att kunna hantera alltihop igen, på mitt sätt
"Is there any way that I can stay in your life?"
en fin fredag
Hjärnskakning är mindre trevligt, kan jag berätta. Men lampan är uppsatt i taket nu, och jag klarade det själv till slut, men det visste jag ju om att jag skulle.
Idag har jag fått träffa ladylovelylocks på ett fik i stan. Det var ypperligt trevligt, som alltid. Vad hon ännu inte vet är att jag en dag kommer att låta min egoism ta över och klippa av hennes hår och göra det till mitt.
Hur kan han förstå precis allt jag pratar om? Hur kan han veta hur det är att vara på fel plats, hur kan han veta hur det är att vara jag? Är han likadan?
Jag ska åka till solen! Väldigt snart. Jag håller på och kollar upp det, för jag måste. Jag känner det. Bara längtan gör mej lite lättare att handskas med. Ja, jag är svår att handskas med just nu, det vet jag. Jag ber om ursäkt för det.
Men. Jag menar, om jag kan vara såhär glad och fjantig, tramsig, avslappnad i solen, så är det såklart där jag ska vara när saker känns sådär jobbiga och tunga som nu. 
Så kan jag komma tillbaka med lite energi och ordna upp allt. Jag vet att jag nånstans har det inom mej.
När du frågar om jag vill sova över vet jag inte vad jag ska svara. Vet jag inte vad jag vill? Vet jag inte vad jag kan? Vet jag inte vad jag får? Vad jag borde?
"jag måste gå"
och jag hatar dom orden.
Imorgon får jag träffa min darling. Hon vet inte hur mycket jag älskar henne, men det bubblar i hela kroppen för att jag ska få se henne. Det är inte illa, vet ni. Det är inte många människor som lyckas få det att bubbla, utan att ens försöka. Men hon är en av dom.
det ska förresten bli himla mysigt att se alla andra också, såklart. det blir bra. det vet jag att allt kommer att bli en dag.
