Annapanson & alla förbannade ord.

jag vaknade upp fly förbannat idag. det kändes inget vidare.
men jag vet varför, jag vet vad det är som gör mej arg och det kommer inte att försvinna. jag vet ju det.
ändå klarar jag inte riktigt av att hantera det. jag vill inte vara arg mer.

det känns som ett sådant svek. och det känns inte okej alls.
men det är den enda anledningen till att jag inte längre vill ha någonting med det att göra.

jag såg ju trots allt det som gick åt rätt håll också, det som faktiskt var bra och det som kunde bli bättre. men det räcker inte att vara en när man är två, det räcker inte att tro för en när man ska vara två, och därför ska jag inte längre vara det. på ett tag.

jag liksom väntade på det här hela tiden. som att jag visste från början hur det skulle sluta. jag räknade aldrig med. jag trodde aldrig på. jag förväntade mej aldrig någonting annat. kanske var det dumt, dom säger ju att saker blir som man förväntar sej.
kanske får jag skylla mej själv.
som att jag visste från början hur det skulle sluta, är det därför det inte känns så mycket som jag trodde? för att jag förberedde mej varenda dag på det? är det därför det inte är sådär svårt?
en del av mej ser det skrattretande i situationen och tänker bara; vad var det jag sa?!
den andra delen nästan skäms då, för att ha försökt tro någonting annat.

jag trodde bara att jag hela tiden försökte tro på det som dom kallar kärlek.

men, det är en ny dag idag, det är nya krafter, det är nytt, alltihopa.

smsen igår gjorde mej glad, av någon anledning.
"jag tänker på dej mycket anna", "du är så fin, jag gillar dig hemskt mycket" "du är smart, intelligent och snygg och rolig.."
samtidigt; tanken på att det måste vara något stort fel på den här människan. sådär som jag alltid har tänkt och känt, som det där jag skrev om Peter i en dikt för ett par år sedan "han säger att mina ögon är fina - och jag undrar då om han har något fel på sina". hemskt egentligen, men någonting får mej att skratta åt mina egna reaktioner. jag borde skärpa mej.

jag har i alla fall samlat på mej ett antal nya misstag som jag aldrig igen skall göra om. och en del saker som jag vet att jag aldrig igen ska säga är okej.
det måste betyda att jag har kommit någonstans.            man kommer alltid någonstans.

förlåt mej, men jag älskar dej.
eller, förresten,
vi tar det från början; jag älskar dej. och jag kan inte se något problem i det.