Annapanson & alla förbannade ord.

"And I wonder where these dreams go
When the world gets in your way
What's the point in all this screaming?
No one's listening anyway"

Det är sol. Och det brukar kunna göra hela min dag att få se den bara en liten stund.
Men idag?
Vad är meningen?

Om världen inte är en värld man vill vara en del av, vad gör man då?
En vacker dag ses vi igen. Då ska du få lära mej en del.
Men jag kommer aldrig någonsin att lära mej att förlora människor.
Och jag kommer aldrig någonsin klara av att det händer igen.

"It's not worth having
If it's too much to hold"

Emil har mina ord idag. För jag har inga egna plötsligt. Vad är jag utan mina ord?                - Ingenting.
"Väck mig inte imorgon. Låt solen gå upp utan mig.
Låt det vara en fin dag.
Låt solen gå ner utan mig."

Inte ens solskenet gör mej glad nu känner jag. Ska det vara ett steg framåt och två bakåt, alltid? Och hur kommer man någonsin fram och ifrån och någonstans alls då?

Detta är ändå lite fint. Min tandborste har fått en vän. 

Men inte ens det. Hur mycket krävs det? Vissa dagar krävs det för många andetag som tar emot.
Jag kanske aldrig borde ha stängt in det. Det måste ju ut, det vet jag ju. Jag blir inte mindre ledsen inuti för att jag inte är det utåt. Det är nog nästan tvärtom, faktiskt.
Hur kommer man levande ur någonting man inte kan andas igenom?

"What's the point in all this screaming?
You're not listening anyway"                                               (- för vem har egentligen tid?)