Annapanson & alla förbannade ord.

Jag tog med mej August ut i parken i förmiddags faktiskt. Han höll på att blåsa bort och det var alldeles för ljust för honom i solen, men annars trivdes han ypperligt. Det kunde jag se på hans ena öra.
Han trivdes dock inte alls lika bra när gräsklipparmaskinen kom i närheten, men eftersom det satt en snäll gubbe på som till och med stängde av maskinen när han såg August, så var det lite bättre. Vi fick i alla fall gå därifrån.
Från ingenstans kom en norrlänning med en Berner sennen och såg inte August förrän precis när hunden var i närheten, varpå han ryckte till sej sin hund, log mot mej och sa på världens norrländska "åh, stackarn fick väl nästan hjärtinfarkt"
nej det fick han inte men du skulle kunna komma med mej hem och berätta en saga med världens finaste dialekt?

på vägen hem satt August i min famn, och vi promenixade förbi en äldre dam som tittade konstigt och log. När vi kom närmare henne utbrast hon "jag tyckte väl att det var en underlig hund.. men nu förstår jag!"
Jag undrar vad det var hon förstod. Att vi var på upptäcktsfärd tillsammans?

Det är ganska roligt faktiskt, när man tänker på det.
Som att vi var ett sådant där tecknat par på äventyr. Anna & August, liksom. Det är vi.

nu smäller dom raketer här i närheten hör jag. varför gör man det idag?
vad firar vi?

- att min säng väntar på mej alldeles precis nu, kanske.