Annapanson & alla förbannade ord.

jag kunde inte sova igår
det springer i mina ben om natten, som myror ungefär
för att jag är stilla eftersom jag är sjuk?
jag vet inte, men det blev en natt full av tankar och idéer, drömmar och påhitt

jag önskar att jag kunde skriva mycket mycket bättre, så att ni kunde förstå och känna igen er
för jag vet att om jag kunde förklara det som känns ibland, så skulle det finnas flera som känt samma

det finns vissa saker som är för sent,
det är för sent för mej att säga till en underbar pojke med ett par blåa ögon att han var snällare än jag någonsin förstod, jag trodde att han var naiv och dum, och behandlade honom därefter, som ett barn, men han var bara ung och full av drömmar, och jag var det största i hans drömmar just då, innan jag förstörde alltihop, jag passade bara inte där och jag skulle vilja be om ursäkt för mitt sätt att hantera det
men kanske minns han också när vi skrattade tillsammans i tältet, badade i sjön mitt i natten, kanske kan han också minnas det som var roligt och mysigt utan att hata mej i samma tanke
det är för sent för mej att säga att människan som gav mej massor av kärlek är saknad, för det förstörde vi båda två och saknaden känns inte mer - varför jag då skriver det? för att det är en underlig grej när känslor kan gå över sådär för att människor beter sej på oförklarliga sätt.
det är för sent för mej att sakna min vän för vi tog sönder varann i våra olika olyckor, jag saknar det vi hade ibland, jag saknar dej, men jag vill inte ha det som då, för ingenting av det som fanns runtomkring var bättre då än nu, jag önskar bara ibland att vi kunde ta oss in i vår värld en stund och stanna där och skratta tills det gör ont i magen
det är för sent för mej att säga louise josefin sofia pernilla emma philip emelie amin therese daniel kalle sandra - men jag saknar, ibland, i alla fall.

nåja. 

alla dessa människor, alla dessa drömmare, alla dessa känslor som ryms
så många drömmar om att livet börjar någon annanstans

och ändå, vetskapen om att livet är här och nu
som en rädsla av att det hela tiden måste vara mer
är det inte mer än så här? ska det inte vara mer?

så många somn är fast i det som varit, som fastnat i saknad, i frustration över att saker förändras, som fastnat i någonting som var och därför inte låter någonting bli, nu

vad gör dej lycklig?
skulle det kunna vara en annan människa, skulle du våga låta det vara det?               
                                                                                                                                   återigen