nummer 10 - förihelvete
Jag såg nyss en gammal klasskompis i tidningen. Och jag blir så arg.
http://sydsvenskan.se/skane/lomma/article411900/Hon-slog-larm---blev-av-med-jobbet.html
Jag jobbar också inom äldreomsorgen, och jag vet att sånt här förekommer, att man ska vara nonchalant mot vissa saker som händer för att kunna vara kvar med samma stämning på jobbet. Jag vet en herre som hade otroligt ont i magen i två veckor innan en sjuksköterska kunde komma och titta på honom. Hans anhöriga ville till och med gå med honom själva till vårdcentralen, så långt gick det. Varför är man då på ett vårdboende, om de anhöriga får ta hand om en i alla fall? Han fick till slut komma till doktorn, han åkte in på sjukhus, hade någon tumör i magen, fick komma "hem" igen och äta flytande mat, sen åka tillbaka till sjukhuset där han låg 20 dagar innan hans kropp inte orkade mer. Jag säger inte att det handlade om att han inte fick hjälp i tid, men sådant kan vi inte veta. Vore det inte bättre att inte behöva undra?
Det är ingen tvekan om saken, vi vet alla vad som väntar oss när vi blir äldre. Nonchalanta, trötta människor som ska ta hand om oss så snabbt som möjligt för att hinna sitta ner i fem minuter innan de ska ta tag i nästa arbetsuppift. Mannen som skulle få komma ut en stund varje dag, ca tio minuter (vad är det av en hel dag?), fick inte det. Hans dotter och jag tittade i hans pärm och såg att han inte varit ute ens hälften av alla dagar i månaden. Varför inte, kan man fråga sig. Jag gjorde det till min uppgift efter det att gå ut med honom varje dag jag var där. När det inte fanns tid tog jag med honom ut på min lunch så fort jag hade ätit. Vad som hände när mitt vikariat tog slut vet jag inte, men sist jag var inne och jobbade kunde jag se i hans pärm att han inte varit ute på länge. Vad tänker vi med? Vill vi ha det så när vi blir äldre?
Människor som kommer och går, människor som man aldrig sett förr som ska hjälpa, människor som inte ger någon trygghet överhuvudtaget. I somras var det en dam på boendet som hade dödsångest, sa dom. Hon ringde på larmet hela tiden, och behövde lugnande, det sa dom också. När jag hade larmet gick jag in där och pratade. Inte fan behövde hon något lugnande då. Det räckte med sällskap, trygghet, om så bara för några minuter. Jag höll denna dams hand i några minuter innan hon skulle somna en kväll. Dagen efter tackade hon mej och sa att hon aldrig hade sovit så gott. Inser ni inte, att ensamheten kan ge vem som helst ångest?
Det handlar inte om att människor som jobbar gör fel, det handlar om att det inte läggs tillräckligt med resurser och tid på de äldre. Att det inte finns tid, säger de. Det finns alltid tid, det är det enda vi har, herregud. När jag jobbade heltid i somras tog jag mej tid, det är så vi är lärda att göra, det lärde vi oss i skolan, och jag antar att Nicki bara gjorde vad hon tyckte var rätt. Jag skulle gjort likadant. Det handlar för tusan om människor.
http://sydsvenskan.se/skane/lomma/article411900/Hon-slog-larm---blev-av-med-jobbet.html
Jag jobbar också inom äldreomsorgen, och jag vet att sånt här förekommer, att man ska vara nonchalant mot vissa saker som händer för att kunna vara kvar med samma stämning på jobbet. Jag vet en herre som hade otroligt ont i magen i två veckor innan en sjuksköterska kunde komma och titta på honom. Hans anhöriga ville till och med gå med honom själva till vårdcentralen, så långt gick det. Varför är man då på ett vårdboende, om de anhöriga får ta hand om en i alla fall? Han fick till slut komma till doktorn, han åkte in på sjukhus, hade någon tumör i magen, fick komma "hem" igen och äta flytande mat, sen åka tillbaka till sjukhuset där han låg 20 dagar innan hans kropp inte orkade mer. Jag säger inte att det handlade om att han inte fick hjälp i tid, men sådant kan vi inte veta. Vore det inte bättre att inte behöva undra?
Det är ingen tvekan om saken, vi vet alla vad som väntar oss när vi blir äldre. Nonchalanta, trötta människor som ska ta hand om oss så snabbt som möjligt för att hinna sitta ner i fem minuter innan de ska ta tag i nästa arbetsuppift. Mannen som skulle få komma ut en stund varje dag, ca tio minuter (vad är det av en hel dag?), fick inte det. Hans dotter och jag tittade i hans pärm och såg att han inte varit ute ens hälften av alla dagar i månaden. Varför inte, kan man fråga sig. Jag gjorde det till min uppgift efter det att gå ut med honom varje dag jag var där. När det inte fanns tid tog jag med honom ut på min lunch så fort jag hade ätit. Vad som hände när mitt vikariat tog slut vet jag inte, men sist jag var inne och jobbade kunde jag se i hans pärm att han inte varit ute på länge. Vad tänker vi med? Vill vi ha det så när vi blir äldre?
Människor som kommer och går, människor som man aldrig sett förr som ska hjälpa, människor som inte ger någon trygghet överhuvudtaget. I somras var det en dam på boendet som hade dödsångest, sa dom. Hon ringde på larmet hela tiden, och behövde lugnande, det sa dom också. När jag hade larmet gick jag in där och pratade. Inte fan behövde hon något lugnande då. Det räckte med sällskap, trygghet, om så bara för några minuter. Jag höll denna dams hand i några minuter innan hon skulle somna en kväll. Dagen efter tackade hon mej och sa att hon aldrig hade sovit så gott. Inser ni inte, att ensamheten kan ge vem som helst ångest?
Det handlar inte om att människor som jobbar gör fel, det handlar om att det inte läggs tillräckligt med resurser och tid på de äldre. Att det inte finns tid, säger de. Det finns alltid tid, det är det enda vi har, herregud. När jag jobbade heltid i somras tog jag mej tid, det är så vi är lärda att göra, det lärde vi oss i skolan, och jag antar att Nicki bara gjorde vad hon tyckte var rätt. Jag skulle gjort likadant. Det handlar för tusan om människor.
Kommentarer
Trackback
