Annapanson & alla förbannade ord.

http://www.presentermotfattigdom.se/

Såklart att jag är tvungen? Ibland känner jag ett sånt ansvar, och jag måste få ut det eftersom det ger mej en känsla av otillräcklighet.
Eftersom jag ändå bara sitter och väntar på ett samtal och skjuts hemifrån som skulle ha kommit klockan tio så måste jag.

Det liksom känns inuti varenda gång. Som i julas, när jag skulle önska mej någonting i julklapp och kom på att jag hade allt jag behöver, och insåg att det finns så många som inte har det. Nu är det samma igen, det räcker med en alla hjärtans dag, nej nu ljuger jag, det räcker med en känsla av att vara nöjd för att jag ska tänka att alla borde få känna så, att alla borde få ha det lika bra.

Jag skulle kunna skänka alla mina pengar till behövande människor om jag hade kunnat leva på en smörgås om dagen. För deras skull hade jag gjort det, men jag vet bara inte riktigt vad det skulle ge dom att jag också svälter. Gårdagen fick mej att fundera på mina drömmar, vad jag vill, vart jag vill och vem jag vill vara. Och jag tror att det faktiskt gav mej en relativt bra bild. Jag vet inte vad jag vill utbilda mej till, men jag vet vad jag vill ägna mej åt. Jag vet inte hur jag vill leva praktiskt, men jag vet vad jag behöver känna för att känna mej levande.

En dag ska jag åka jorden runt och göra skillnad, om så bara för några människor.
(ni får säga vad ni vill, men mina drömmar kan ingen ta ifrån mej)