and the reason is you - men vem behöver en anledning, en orsak, en ursäkt?
ännu en gång har jag gått ut för att leta efter dina händer. (meningslöst? absolut inte. bara lite halvt lönlöst.)
Inspiration! och jag vet inte var allt kommer ifrån?
Jag släppte en del grejer på vägen, kanske, och idag bubblar det över av det som finns kvar.
Are you man enough to see?
Igår och i förrgår var det verkligen inte mina dagar. Jag vet inte vad som hände ens, det var så förvirrat och vilset inuti att jag inte ens kunde vara normal utåt.
Well, det är en ny dag idag, det är fredag, det är lite ljusare, tror jag. Jag känner åtminstone inte efter lika mycket, eftersom det uppenbarligen kan vara farligt för mej att känna för mycket.
I'm so hollow, baby
Jag har nyss varit på bodypump, jag kände att jag var tvungen och jag mår ju bra nu, så självklart var jag tvungen. Mindre tvungen var jag dock att hålla på att tappa en hantel mitt i axelträningen, och ännu mindre tvungen att slå den skithårt mot knäet. Men det gjorde jag ändå. Det gjorde förbannat ont.
You can't break my spirit - it's my dreams you take
Efter igår har jag tagit ett beslut. Det handlar inte det minsta om rädsla eller om att backa. Det handlar desto mer om att.. inte våga direkt kanske, men att ta chanser.
Jag har fortfarande en hel del beslut att ta, men det får komma med tiden lite. Jag måste sluta ha så bråttom.
Och, jag måste sova på nätterna. Även när kvällen aldrig borde få ta slut. Förr eller senare gör den ju det ändå. Allt tar ju slut, är det inte så? Allt som har en början har ett slut, det finns ingenting som varar för evigt, osv. Nu minns jag plötsligt en dikt jag skrev till en förbannat mysig människa för ganska så längesedan. Jag vet inte varför den har med saken att göra, men denna delen liksom ekar inuti. För att det aldrig igen lyckats bli likadant?
Du viskar "lämna mej aldrig" i mitt öra
och jag säger att jag aldrig ska
Du säger "var min alltid"
och jag svarar att jag aldrig vill vara någon annans
Jag sa, det finns ingenting som varar för evigt
och du sa att evigheten varar längre än livet och det finns saker som varar ett helt liv
*
Well, jag borde skärpa mej. Ska jag leva så ska jag leva på riktigt. 100 % liv, liksom. Inte som förut, med mer än hälften rädsla och försiktighet. Nu räcker det. Efter igår vet jag att om jag inte lever 100 % alltid, så lever jag ibland bara 20 % vissa dagar när tankar, känslor och grubblande blir de resterande 80 procenten.
(jag kände bara efter, och lite såhär känns det just nu, även detta två meningar från en dikt ifrån förut, men detta är aktuellt, ni skulle bara veta)
hur mycket porto skulle behövas för att posta ett hjärta ?
hur många frimärken behövs för att posta en själ ?
And I still hold your hand in mine
i alla fall i mina drömmar.
Inspiration! och jag vet inte var allt kommer ifrån?
Jag släppte en del grejer på vägen, kanske, och idag bubblar det över av det som finns kvar.
Igår och i förrgår var det verkligen inte mina dagar. Jag vet inte vad som hände ens, det var så förvirrat och vilset inuti att jag inte ens kunde vara normal utåt.
Well, det är en ny dag idag, det är fredag, det är lite ljusare, tror jag. Jag känner åtminstone inte efter lika mycket, eftersom det uppenbarligen kan vara farligt för mej att känna för mycket.
I'm so hollow, baby
Jag har nyss varit på bodypump, jag kände att jag var tvungen och jag mår ju bra nu, så självklart var jag tvungen. Mindre tvungen var jag dock att hålla på att tappa en hantel mitt i axelträningen, och ännu mindre tvungen att slå den skithårt mot knäet. Men det gjorde jag ändå. Det gjorde förbannat ont.
You can't break my spirit - it's my dreams you take
Efter igår har jag tagit ett beslut. Det handlar inte det minsta om rädsla eller om att backa. Det handlar desto mer om att.. inte våga direkt kanske, men att ta chanser.
Jag har fortfarande en hel del beslut att ta, men det får komma med tiden lite. Jag måste sluta ha så bråttom.
Och, jag måste sova på nätterna. Även när kvällen aldrig borde få ta slut. Förr eller senare gör den ju det ändå. Allt tar ju slut, är det inte så? Allt som har en början har ett slut, det finns ingenting som varar för evigt, osv. Nu minns jag plötsligt en dikt jag skrev till en förbannat mysig människa för ganska så längesedan. Jag vet inte varför den har med saken att göra, men denna delen liksom ekar inuti. För att det aldrig igen lyckats bli likadant?
Du viskar "lämna mej aldrig" i mitt öra
och jag säger att jag aldrig ska
Du säger "var min alltid"
och jag svarar att jag aldrig vill vara någon annans
Jag sa, det finns ingenting som varar för evigt
och du sa att evigheten varar längre än livet och det finns saker som varar ett helt liv
*
Well, jag borde skärpa mej. Ska jag leva så ska jag leva på riktigt. 100 % liv, liksom. Inte som förut, med mer än hälften rädsla och försiktighet. Nu räcker det. Efter igår vet jag att om jag inte lever 100 % alltid, så lever jag ibland bara 20 % vissa dagar när tankar, känslor och grubblande blir de resterande 80 procenten.
(jag kände bara efter, och lite såhär känns det just nu, även detta två meningar från en dikt ifrån förut, men detta är aktuellt, ni skulle bara veta)
hur mycket porto skulle behövas för att posta ett hjärta ?
hur många frimärken behövs för att posta en själ ?
And I still hold your hand in mine
i alla fall i mina drömmar.
Kommentarer
Trackback
