Annapanson & alla förbannade ord.

dör du så dör jag
det borde du veta
försvinner du så försvinner jag
till samma ställe

ibland behöver jag någon att andas igenom
(får jag låna dina lungor?)

kramar och skratt och fjärilar i magen, sådana där självklara "sakna-grejer"
någon som ibland säger att mitt leende väcker hans fjärilar till liv
någon som ser när mina ögon då och då glimtar till
(och tycker att de ögonen vore värda att dö för)

Hur kommer man levande ur någonting som man inte kan andas igenom? Hur lever man utan någon som betyder mer än själva livet, och därför gett det ett större värde?


- var kommer all satans saknad ifrån?


och alltid, alltid alltid,
känns det som att du är för långt borta
ifrån mig
(flera väldigt många mil för mycket)