Annapanson & alla förbannade ord.

Efter alla satans klunkar av äcklig proviva som jag kämpat i mej
efter alla kaffekoppar jag inte druckit
efter all kokt mat jag lagat i hopp om att göra det bättre
efter alla extra mediciner jag svalt för att läka
efter allt det så kan ni väl garantera att jag mår bättre
det är en förbannad jävla skyldighet

Jag sitter här och liksom bara gör ingenting.
Jag är mest bara arg tror jag, men jag orkar inte vara det.
Dagens planer liksom bara sket sej och jag är besviken, det är jag.
Imorgon bitti klockan sju kan ni se mej på sjukhuset, men bara, bara om ni är vakna då.
Det skulle inte jag ha varit om jag inte varit tvungen att ta mej dit.

Jag antar att det är dags för kortison igen. och jag hatar det. för mej betydde det senast sömnlösa nätter, depression, tjocka kinder och lår, och lite allt möjligt sånt där väldigt trevligt. Jag hatade det då, och jag tror att jag kommer hata det nu också trots att det var så längesedan. Det skrämmer mej att jag kanske skulle kunna fastna i det igen, så som jag gjorde den gången. För jag vet hur svårt det var att ta sej loss.

Jag har sagt det förut, och jag säger det igen;
helvete!

Det är i alla fall dags för säsongsstarten av Grey's anatomy nu.