Annapanson & alla förbannade ord.

Jag blev glad av ditt sms häromnatten. Trots att jag inte hade ditt nummer inlagt på mobilen.
Och trots att jag vet att du skickade det för att du var totalt väck.
Men. Jag har ingenting att säga dej. Så jag låter det vara tyst.

Dessutom har jag tröttnat på alla vänner som aldrig någonsin frågat hur man mår.
Någonstans är frågan ett tecken på att man faktiskt bryr sej. Och när jag inser hur få som frågat på senaste tiden undrar jag nästan om ingen bryr sej om mej.
Trots att jag vet att det finns dom som gör det.

Jag gick upp tidigt i morse, och har varit iväg på massa olika ärenden idag, och nu är jag trött.
Jag ska ta tåget till systeryster, bosätta mej där tills på fredag, eftersom hon får hem en ny liten murvlig vän och inte vill att den och den gamla Selma ska äta upp varann, så jag får passa dom när hon är på jobb. Jag måste ändå hitta en plats att kunna plugga på, så jag hoppas att det går där. Där har jag åtminstone inte massa andra grejer att pilla med.
Havet är hemskt idag. Det ser ut att kunna äta upp vem som helst. 
När jag tittar ut genom fönstret och regnet verkligen öser ner, samtidigt som det ser ut som att allt ska blåsa bort, då vill jag bara krypa ner under mitt täcke, och stanna där tills våren kommer på riktigt.

Men.. Idag är en ganska bra dag, trots allt. Det känns fint.

Jag bävar dock redan inför sprutan senare. Jag kommer skrika och skrämma systers nya murvelvän.
Ska varje dag vara såhär nu i åtta veckor?
Skjut mej.