Annapanson & alla förbannade ord.

jag har sagt det förut, och jag säger det igen: aldrig mer.

nu måste jag släppa detta, för att inte falla mer, och samtidigt vet jag att det är försent, jag är redan fast, redan där, redan för långt ner? förhoppningsvis inte.

det liksom värker i hela kroppen plötsligt
som att jag saknar något jag aldrig ens haft
som att jag.. som att jag själv pajade något som kanske kunde bli något bra?
alltid alltid alltid

detta är inte jag, detta är inte jag, detta är inte jag, detta är inte jag, detta är inte jag, detta är inte jag, detta är inte jag, detta är inte jag, detta är inte jag !

vad är det som saknas hos mej så mycket att det värker ibland?
vad är det som inte finns?

jag vill bara gråta. lämna mej ifred.

imorgon ska jag tatuera mej.
och dagen därpå hämtar jag minsann hem en ny liten murvlig vän,

så det så.