.
Hur ska någon någonsin kunna slå det?
frisk! ?
om ett barn som sprang och sprang och sprang så snabbt att det sprang ifrån mej
och om ett stort stort hölass.
Nog om det.
Jag måste sluta smsa och prata med halvt okända män mitt i natten.
Men jag har i alla fall någon att gå i ide tillsammans med nu.
Och jag kan inte låta bli att tycka att det vore alldeles förbannat jättetrevligt om det skulle hända och ske.
Kylan är inte min vän.
Igår var jag på Ica Maxi med min älskade far. Jag gick i världens största mjukisbyxor, halsduk och min fula gröna fleecetröja, och hostade lite extra i smyg på alla sura tanter som gick förbi mej.
Och pappa skämdes inte ens för mej. Det gör han aldrig.
Idag mina damer och herrar, så är det fredag! Och jag friskförklarar härmed mej själv, just därför.
Att jag knappt kan svälja pga smärta, och att jag hostar minst fem gånger i minuten och är på väg att hosta sönder delar av halsen, det beror verkligen inte på varken bakterier, virus, sjukdom eller någonting liknande. Det måste bero på någonting helt annat. Åtminstone idag.
myspys
För fyihelvete vad ont det gör i halsen.
Pysen ligger och sover precis här bredvid datorn, hans huvud vilar mot tangentbordet, så jag måste skriva tyst. Men hans öron rör sej i takt med att jag skriver. Han skulle kanske skaffa sej en bättre kudde.
Jag ska nu skjutsa två stiliga herrar, en till malmö högskola och en till burlöv center.
Men först; en Strepsils. Efter två koppar varmt te och en kopp varm O'boy. Det bedövande jag fick igår av farbror doktorn går inte att använda, det smakar starksprit och fick mej att klökas tre gånger innan smaken försvann ur munnen. Sen bedövades tungan och jag fick konstiga stickningar i den. Mest obehagligt. Jag står ut med lite mer ont istället.
Jag vet att det kommer att gå över. En bedövad tunga behöver jag inte under tiden. Vad ska jag med den till?
(Ett tag trodde jag att människan behövde tid, som ni sa.
Nu tror jag att det som fattades mer var en ansvarskänsla och lite samvete. Möjligtvis lite mognad?)
myskväll hos paps
Nu har jag precis tagit ett bad! Det ni. Kanske inte så smart när man har en infektion, men det var så himla skönt och jag kunde inte stå emot.
Det var minst 180 grader, och brorsan hällde dessutom i skum när han satte igång vattnet till mej innan jag kom ner i källaren. Det var säkert 10 år sedan jag badade med bubblor! Jag älskar bubblor! Jag ägnade den första kvarten åt att bara leka med dom, sådär som man gjorde när man var liten. Resten av tiden lyckades jag glömma allt och försvann in i mina drömmar.
Ni skulle bara veta hur många det finns. Drömmar alltså, inuti mej. Det kryllar av dom.
Nu, en kopp te och Greys Anatomy.
Imorgon måste jag åka hem till August.
(jag skulle aldrig någonsin vilja ta ifrån dej dina drömmar)
onsdag
Sådär, nu måste jag ringa till praktiken och säga att jag är sjuk eftersom jag skulle ha varit där klockan tolv idag. Typiskt. Jag ska i alla fall träffa herr doktor klockan halv elva på kirsebergs vårdcentral idag, det ska bli angenämt. Jag råkar veta att det blir den herr doktor som vi hade alltid när vi var små, och då tyckte vi om honom väldigt mycket. Vad vi tycker om honom nu behöver jag inte säga, det räcker att jag säger att vi tyckte om honom då.
"Du säger att du minns och att det känns som igår
Men det var för länge sen för att ens komma ihåg"
Jag skulle ha träffat Philip i lördags. Sen i söndags.
Det blev inte så. Det bara blev inte så.
"Förstör inga minnen, du vill inte se mig såhär" ?
Kanske.
Men jag tycker fortfarande om honom. Det vet han om. Nog.
(förresten; jag ska egentligen inte behöva gå igenom det här själv.
men eftersom en idiot är inblandad så ger det mej inget val.
plötsligt hatar jag dej.)
Kentboxen har kommit ut idag, det kanske kan bli en önskan inför julen eftersom jag råkar ha noll behov och önskningar som kan slås in i fina julpaket.
Den 3 december är det Melissa Horn som gäller. Vi ska dit och bara mysa.
feberhalsonthuvudvärknollorkkylatrötthetsvett..
Slutsats; gud finns inte.
Idag har jag feber, det hade jag inte igår, men jag har druckit minst 7 glas saft, ätit 5 clementiner, en bulle och druckit 3 koppar te. Alltså mer än jag fick i mej igår.
Imorgon blir det vårdcentralen.
Fan vad jag älskar det här!
söndag?
Det var solsken och vi promenixade runt och myste i ljuset, och satte oss sedan en stund i ett läigt hörn och myste ännu mer. Efter detta bjöd mamma mej på pizza. Jag behöver inte ens skriva att hon är bäst.
Vi är så otroligt roliga ibland, mamma och jag. Ni skulle bara veta.
Idag när jag sitter inomhus för att det regnar så räcker det att jag tänker på igår så mår jag bra igen.
(Trots detta är jag lite lite besviken på Ejrik som inte vill bada i havet med mej, även fast han faktiskt förklarat för mej varför det känns varmare i vattnet just när det regnar.)
Nu; dags för en dusch. Sen fika hos systeryster & älskade Alvin, sen kör jag till nästa systeryster.
Det finns bara ett ord, familjen. ♥
lördagssol
"Du får inte vandra på min väg
utan att visa mig ditt mål
och inte stjäla av min godhet
för att fylla upp ditt hål."
- men för all del. det är precis så du gjort. dinsatansjävlaidiotjävel
jag är för snäll, alltidalltidalltid.
och tror för gott om människor. ska jag då skylla mej själv?
det är en såndär underlig utan-känslor-dag idag
jag är egentligen arg som inihelvete (men för allt i världen, jag tar tag i detta själv, jag behöver ingen idiot som dej)
men det känns inget särskilt just nu
det var lite mindre bra när jag vaknade förut, men så pratade jag med mamma lite
och sen har jag nu nyss varit och tränat
och nu är jag mej själv igen känner jag.
solen skiner dessutom!
Anders ord igår var så självklara.
"Killar är... Åt helvete."
Det är killar som dej som får en att ändå inte ge upp hoppet om exakt alla.
fredag
jag glömde berätta igår att jag såg att max hade öppnat på stortorget,
men inte ens det känns kul längre
och då ska ni veta hur mycket jag tycker om de där hamburgarna
jag är inte riktigt mej själv
eftersom min handledare på högskolan inte fattar nånting alls,
så ger denna människa mej bara ännu mer ångest.
och nu vill jag inte mer.
jag hade tänkt ta tag i det på måndag, men jag är inte säker på att jag vill.
just nu känns det mest som att jag kommer låta detta knäcka mej och helt enkelt sluta plugga.
i alla fall där jag nu är.
fuck it.
just nu
Det känns som att man borde somna strax, eftersom att jag vet att jag kommer bli väckt tidigt av någon morgonpigg filur, men jag är inte så värst trött ännu. Dessutom ska det ju vara en sån där lugn träningshelg denna helgen ändå, så det gör väl ingenting om jag går igenom fredagen trött, det skadar inte.
Just nu i mina tankar, faktiskt: Philip.
Jag undrar också vad som skulle ha hänt.
ironi
herregud, vad ska man säga?
nu vill hon se glamour också! vad är det med dagens ungdom? tv, tv och tv!
man kan bli trött för mindre.
nu drar jag med henne ut på stan, vare sej hon vill eller inte!
punkt.
finbesök
hon ligger i soffan och är förhoppningsvis lika glad som jag för att ha sällskap.
vi har varit på bodypump, och
jag känner redan nu att jag kommer att ha träningsvärk imorgon när jag vaknar
men det är faktiskt skönt
Imorgon blir det en runda på stan,
det kan aldrig sluta bra.
vad är det för dag egentligen?
Dagens beslut: Jag ska köpa mej ett par nya skor.
Inte för att jag behöver det, utan för att jag vill.
Och i denna meningslöshet/ovilja/olust/omotivering måste jag lyssna på vad jag vill.
Fast, imorgon kanske jag vill något helt annat.
Imorgon får jag träffa systeryster-den-bästa-av-alla-som-finns, ni vet.
Det kommer bli det bästa på länge.
ett ganska skojigt minne
Detta var en dag i våras (tror jag?) när vi skulle träna borta på Friskis & Svettis, Josse och jag.
Vi kom dit, och skulle gå in som normala människor, men Josse var så stark (?) att hela dörren gick av när hon skulle öppna den.
Jag skrattade säkert 20 minuter i sträck då. Och kunde inte koncentrera mej på träningen.
Såhär såg det ut när vi hade tränat klart och äntligen slutat skratta, vilket fick oss att börja gapskratta ännu en gång.
måndagen den mest ångestfyllda.
Och nu ska jag snart lägga mej, för att jag är så förbannat trött av dagens etttusenfemhundraåttiotvå tårar, och så kommer det förmodligen att börja om på nytt imorgon bitti.
Jag ska till läkaren imorgon, förhoppningsvis. Håll tummen för det i alla fall. Jag skulle behöva komma dit.
Och så måste jag träna. Jag mår inte bättre av att inte göra det.
(Jag förväntade mej väl lite för mycket av en människa.
Jag har funderat igenom det mesta idag, och jag har fattat några beslut. Jag ska bli personlig tränare, antingen i januari eller juni. Jag vill egentligen inte plugga vidare på fv-utbildningen känner jag nu, men jag vill inte flytta från min studentlägenhet heller. Vad har jag för alternativ? Jag pluggar helt enkelt vidare, tar mej förhoppningsvis igenom det, och försöker göra så mycket som möjligt under tiden som ger mej mer mening? Ja, det får duga som just-nu-beslut. Imorgon kan det kännas helt annorlunda. En vacker dag är jag dessutom utbildad massageterapeut. Jag har så många drömmar, men alldeles för mycket ångest just nu.
Jag ska ta tag i mitt liv, ännu en gång, tro mej. Fast.. Om en liten liten stund.
måndag
Jag sitter och skakar, återigen, och har gråtit sen jag pratade med mamma i telefon förut.
Det gör ont i hela mej, och det är en sådan ångest som jag inte kan hantera.
Jag funderade just på att hoppa från balkongen, men vad skulle det göra för skillnad?
Jag skulle inte känna något annorlunda för det.
Jag vill bara försvinna.
söndag
Det känns som att det inte är meningen att jag ska finnas. Att jag aldrig kommer att klara av det.
Dessutom har mörkret ute börjat skrämma mej, det känns riktigt riktigt obehagligt.
Jag vill inte riktigt andas nu.
August har börjat pussas i alla fall. Det är lite mysigt.
det blev.. inte mycket alls.
det blev hjälp åt pappa
det blev inget som helst pluggande alls
det blev rastlöshet
det blev träning igen
imorgon måste tyvärr min kropp vila, jag vet inte hur jag ska klara det
jag blir så rastlös och måste träna
men inte förrän på söndag.
jag vill redan dit igen.
det blev i alla fall ett beslut idag. jag har tagit ett beslut. bestämt mej.
och ni får tycka vad ni vill, men det känns bra.
faktum.
jag har aldrig i mitt liv ångrat någonting mer.
Would you catch me if I fall out of what I fell in
Don't be surprised if I collapse down at your feet again
torsdag?
Igår var en utomordentlig trevlig dag, kväll. Erika, Josefin & Teresa på besök hos mej, det blev tacos och äpplepaj, och inte något jävla pluggande alls. Det ni!
Det är en sån dag idag. Jag ville bara bort förut när jag hade vaknat och börjat må.
Men, nu vet jag inte längre, nu känns det ganska bra.
Jag har nyss tränat som en idiot, ja verkligen som en idiot, det är ett under om jag kan röra mej imorgon nästan.
Men nu mår jag bättre, då gör det inte så mycket om jag är halvt lam imorgon. Imorgon är en annan dag.
Man måste fokusera på nuet. Visst?
You will always be the bitter, saddest part of me
(Jag kan inte fatta hur man kan komma fram till mej när jag är som svettigast på gymmet, och fråga vad jag heter, fråga om ett biobesök, och få mej att skratta, och ja. Resten får vi se. Men jag fattar det bara inte.)
jag glömde bort att jag skrivit upp mej för att få sydsvenskan i en månad, så när jag äntligen tittade i mitt postfack idag låg där ett antal ihopmosade, tillskrynklade tidningar.
I swear to you, I'll never love again
nu måste jag göra mat innan jag dör av hunger. det vore inte angenämt alls.
update två timmar senare;
förihelvete. det är verkligen en sån dag idag.
en propp gick när jag skulle steka bacon o koka pasta innan. och trots att jag fixade det med paps i telefonen, så hände samma sak igen när jag startade spisen igen. det blev matlagning i ugnen istället.
och nu, förihelvete, det är för mycket hela tiden. detta tar jag inte in, jag väntar och ser. det räcker nu.
ingenting mer.
ännu en gång.
Och sen blir det onsdag.
Jag är så otroligt klok och vis och ja, helt totalt genialisk ibland.
Det måste vara för att jag sitter och pluggar vid mitt nya köksbord. Det kan inte vara något annat.
Jag har nog pluggat lite för mycket idag. Meen! Det blev en promenad till pappa, där jag fick träffa Josefin på vägen en stund innan jag traskade vidare i sol-moln-ganskavarmt-vädret.
Hemma hos pappa väntade en pusskompis på mej. Det går inte riktigt att beskriva hur mysigt det är när han kommer fram gång på gång för att pussas, men lite såhär kan det se ut. Om fotona inte vore ganska misslyckade.
Och..
Syskling, utan dej vore jag ingenting.
som söndag fast måndag
Det blev en promenix till skolan sen, faktiskt med jackan över armen, för det var solsken där ett tag!
Josefin och jag var utomordentligt duktiga och pluggade ett bra tag i skolan, bortsett från när vi letade kattungar, valpar, hästar, ödlor och räkor (!) på blocket.
När vi kände oss förtjänta av att gå från skolan (läs; när vi inte kunde sitta kvar eftersom vi höll på att somna) så blev det en promenix till Erika. Där blev det kaffe, och sedan promenixade vi hemåt.
Det blev ingen träning idag, för så fort jag kom innanför dörren lite halvt frusen fick jag på mej mjukisbyxor och hamnade på golvet och satt där sedan i två timmar och pluggade. Otroligt, men ett tag där kunde jag koncentrera mej!
Träningsväskan (en sån som jag inte har riktigt) är packad och imorgon bitti när jag vaknat tränar jag istället, sen beger jag mej som vanligt till skolan och pluggar, och efter det hjälper lillebror mej med mitt nya bord.
Sådär! Där ser ni! Nu har jag lyckats skriva ett sånt där helt jävla meningslöst inlägg som bara innehåller exakt vad jag gjort och ska göra! Så det så.
update
Håll tyst.
Det är som om det hela tiden ligger precis på gränsen och väntar på att något litet ska kännas för mycket. Och då brister det. Jag kanske måste inse att det faktiskt finns där hela tiden, och hantera det.
Systeryster räddade min dag idag. Räddade hela mej idag. Vi var på ikea, vi bakade, vi var hos mamma en stund. Vi skrattade. Jag har faktiskt, faktiskt, faktiskt ett nytt köksbord. Än så länge står det hos paps, men om någon dag är det hemma hos mej. Där det ska vara.
Imorgon ska jag till läkaren. Sen ska jag till skolan och vara duktig och plugga, men mest hoppas jag på en fika med Josefin.
August ramlade precis ner från soffan, ner bakom, på elementet. Jag trodde för en stund att han var kaninmos, men som tur är är han fortfarande bara mysAugust. Min kompis. Och nu har han lagt sej till rätta i soffan bredvid mej.
Nu går vi och lägger oss.
halvfuckingfyrapånatten
Varför kan jag inte bara sluta mina ögon och somna som en vanlig människa?
Hela min kropp skriker efter dej.
Nu börjar det igen. Jag hatar det, jag verkligen hatar det.
Jag sitter i min säng och skakar, och tårarna tar för fan aldrig slut.
Ska det någonsin ta slut?
I'm not done loving you.
fortfarande
Inte kommit nånstans alls.
jag skrattade förut, åt något du sa, men så blev det tårar och gråt av alltihopa.
och jag grät ganska länge, men kunde skratta samtidigt. det är lite sådär overkligt skrattretande och ohanterbart.
nu har jag bestämt mej i alla fall. inget jävla pratande. det är fan ingen mening. jag fixar detta själv.
jag kan göra allt själv. och jag kan göra det bra.
"While your story's completed, mine, it's a long way from done"
jag skulle ha
det är för mycket i huvudet bara.
jag skulle ha städat idag, jag skulle ha gått upp pigg och tränat, jag skulle ha varit och handlat redan, jag skulle ha druckit kaffe med anders, jag skulle ha, jag skulle ha en underbar fredag.
men eftersom jag inte kunde somna igår, eftersom jag inte kan stänga av alla tankar, så blev det inte så.
nu har jag precis ätit frukost och börjat städa i alla fall.
kanske går jag och tränar om en stund när jag tröttnat på det. handla måste jag också.
egentligen konstigt att det finns så många måsten, när jag egentligen bara måste göra ett val, det svåraste hittills.
jag kan inte. jag vet inte hur jag ska kunna.
men jag vet att jag måste.
det var inte menat att bli såhär!
det skulle inte vara någonting mer alls.
är jag egentligen tvungen att ta tag i det? kan man inte bara ignorera och släppa det? låtsas som ingenting? inte prata med någon, inte känna ansvar, inte känna skyldigheten i att berätta, inte... kan man inte bara få slippa?
kan inte jag?
men ovanpå allt, jag kan inte riktigt ta det på allvar. jag vet, jag är en hemsk människa.
onsdag. den värsta av alla.
Jag sitter i skolan och pluggar, men jag kan inte koncentrera mej och vem kan egentligen klandra mej ?
Jag vill inte detta, jag vill inte vara i situationen och jag vill inte behöva ta mej ur den på ett svårt sätt.
Men hur jag än gör är det svårt. Det är svårt redan nu, i huvudet.
Imorgon ska vi fira på kvällen.
Men ni får förlåta mej när jag känner att jag inte har någonting att fira just nu.
Kan man dricka så pass mycket vin och öl att man glömmer nåt sånt här?
jag vet inte varför jag går runt och känner skuld
som att jag måste be om ursäkt.
jag vill egentligen inte se dej, men jag måste
dom säger att det inte finns något val.
tisdag
jag vet att det finns sätt att ta tag i det, men det kan också göra det väldigt farligt definitivt.
därför väntar jag med det, ett litet tag till.
och ovanpå allt, något som inte får kännas igen;
jag vill ha honom hos mej.
men, det är alltid saker som händer, det finns inte mycket tid över längre till tankar och ensamhet.
och ändå känner jag likadant nu som då.
"so I close my eyes for another night
and I know that someday you'll be close"´
uppdatering & parentes; om du försvinner ifrån mej Anders, då blir jag arg!
rättvisa
Eklund döms att betala totalt 860 000 kronor i skadestånd till målsägandena, vilket är ett lägre belopp än de yrkat på. De anhöriga får 75 000 kronor var och i något fall 50 000. Enligt tingsrätten ger nuvarande praxis inte utrymme för högre belopp än så.
Eklund döms även för grov våldtäkt, grov våldtäkt mot barn, försök till våldtäkt och barnpornografibrott."
Ibland finns det någon sorts rättvisa i den här världen. Jag ville bara visa er det.
(för övrigt så mår jag helt okej idag, jag har varit i skolan, sen lunchat med sötAlvin och systeryster som äntligen kommit hem från Japan, sen blev det träning, och så har jag börjat städa hemma, men det är så mycket att jag inte ens kommit halvvägs ännu, så jag får fortsätta en annan dag. oron är dock kvar, ingen skillnad idag. nu; dusch.)
jag vågar inte säga någonting om mitt hjärta. jag har lovat att låta bli, och löften måste man hålla.
lördag.
jag vill inte detta, jag vill inte vara i denna situationen och mest av allt hatar jag att jag måste "ta tag i" det, och att ni säger att jag inte får göra det själv.
jag har alltid klarat mej själv, men jag förstår vad ni menar, det är inte bara jag denna gången, men varför inte?
om ett litet tag är detta ändå borta igen.
men jag kan ändå inte låta bli att undra hur det skulle kunna se annorlunda ut.
idag; jag älskar mina klasskompisar för att vi ska baka kanelbullar på kanelbullens dag idag.
jag får panik av ensamheten i detta, av osäkerheten, av dumheten, av mej själv.
!
"låt dej inte suddas ut"
falskhet vs. ärlighet
som om jag någonsin påstått det?
redan innan vi setts störde du mej liksom
och störde dej på mej också, tydligen.
det dumma var inte då, det dumma var det som blev nu
och kanske får jag skylla mej själv,
men nu har jag i alla fall ett val att inte vara dum nåt mer
människor som du gör världen till en osäker plats
men samtidigt, människor som du gör andra människor starkare
"i en värld full av lögnare blir den som talar sanning oärlig"
vad är meningen?
det finns ingen. så enkelt är det.
fredag!
Jag vet dock inte än om jag trivs i min lugg och mitt nu väldigt tunna hår.
Vi får se.
Jag vet redan nu att det inte kommer bli några problem att släppa detta, dej, du gör det lätt för mej.
Tack? Kan man säga det?
Ikväll; ?
Imorgon; Kanelbullens dag!
2 oktober
Foteviken, middag med alla från fv, teaterbesök, öl med delar av klassen, studiebesök på teatern, lunch i stan, föreläsning, filosofering i entrén om någons bröstmuskler, och alvinmys efter dagishämtning
- det har varit mycket de senaste dagarna
och nu, alldeles för många drömmar om något annat
alltid något annat
eftersom man inte riktigt har någonting som håller en kvar
(ibland önskar jag att jag hade det)
men det skulle nog ändå få mej att känna mej instängd.
någonstans känns det konstigt att gå emot ett hjärta,
men jag känner inte att det finns något annat alternativ.
jag föll för fel människa, bara, det är inte mer än så.
och nu ska jag helt enkelt resa mej igen. lätt som en plätt.
imorgon; frisören! det var ett år sen sist.
fortfarande; otroligt ont i läppen, det går knappt att äta.
n
Nu har jag bestämt mej.
och om någon tycker att det är fel, så ber jag om ursäkt för att jag en gångs skull valt att inte lyssna på mitt hjärta.