Annapanson & alla förbannade ord.

jag liksom lever, men kan inte sluta oroa mej.
jag vet att det finns sätt att ta tag i det, men det kan också göra det väldigt farligt definitivt.
därför väntar jag med det, ett litet tag till.

och ovanpå allt, något som inte får kännas igen;
jag vill ha honom hos mej.

men, det är alltid saker som händer, det finns inte mycket tid över längre till tankar och ensamhet.
och ändå känner jag likadant nu som då.

"so I close my eyes for another night
and I know that someday you'll be close"´


uppdatering & parentes; om du försvinner ifrån mej Anders, då blir jag arg!