Annapanson & alla förbannade ord.

Först nu, klockan tio på kvällen kan jag andas utan att det tar emot.

Och nu ska jag snart lägga mej, för att jag är så förbannat trött av dagens etttusenfemhundraåttiotvå tårar, och så kommer det förmodligen att börja om på nytt imorgon bitti.
Jag ska till läkaren imorgon, förhoppningsvis. Håll tummen för det i alla fall. Jag skulle behöva komma dit.
Och så måste jag träna. Jag mår inte bättre av att inte göra det.

(Jag förväntade mej väl lite för mycket av en människa.
Vad dumt av mej att förvänta mej att någon ska bry sej.)

Jag har funderat igenom det mesta idag, och jag har fattat några beslut. Jag ska bli personlig tränare, antingen i januari eller juni. Jag vill egentligen inte plugga vidare på fv-utbildningen känner jag nu, men jag vill inte flytta från min studentlägenhet heller. Vad har jag för alternativ? Jag pluggar helt enkelt vidare, tar mej förhoppningsvis igenom det, och försöker göra så mycket som möjligt under tiden som ger mej mer mening? Ja, det får duga som just-nu-beslut. Imorgon kan det kännas helt annorlunda. En vacker dag är jag dessutom utbildad massageterapeut. Jag har så många drömmar, men alldeles för mycket ångest just nu.

Jag ska ta tag i mitt liv, ännu en gång, tro mej. Fast.. Om en liten liten stund.