just nu

Jag ligger på en madrass i ett rum hos älskade syster. Vi är tre systrar här och en liten liten Alvin.
Det känns som att man borde somna strax, eftersom att jag vet att jag kommer bli väckt tidigt av någon morgonpigg filur, men jag är inte så värst trött ännu. Dessutom ska det ju vara en sån där lugn träningshelg denna helgen ändå, så det gör väl ingenting om jag går igenom fredagen trött, det skadar inte.

Just nu i mina tankar, faktiskt: Philip.
Jag undrar också vad som skulle ha hänt.

ironi

eftersom att elonpelon-världens-bästa-syster gick upp ur sängen vid nio i morse, gick och la sej i soffan och somnade om, sov till elva, och sen käkade frukost,duschade och var tvungen att se på våra bästa år på tv, så sitter jag nu här och bara väntar på att hon ska bli färdig så att vi kan komma till stan innan klockan är tre.
herregud, vad ska man säga?

nu vill hon se glamour också! vad är det med dagens ungdom? tv, tv och tv!
man kan bli trött för mindre.
nu drar jag med henne ut på stan, vare sej hon vill eller inte!
punkt.

finbesök

jag har finbesök ifrån kävlinge! det ni.
hon ligger i soffan och är förhoppningsvis lika glad som jag för att ha sällskap.
vi har varit på bodypump, och
jag känner redan nu att jag kommer att ha träningsvärk imorgon när jag vaknar
men det är faktiskt skönt

Imorgon blir det en runda på stan,
det kan aldrig sluta bra.

vad är det för dag egentligen?

Dagens beslut: Jag ska köpa mej ett par nya skor.
Inte för att jag behöver det, utan för att jag vill.
Och i denna meningslöshet/ovilja/olust/omotivering måste jag lyssna på vad jag vill.

Fast, imorgon kanske jag vill något helt annat.

Imorgon får jag träffa systeryster-den-bästa-av-alla-som-finns, ni vet.
Det kommer bli det bästa på länge.


ett ganska skojigt minne

Jag hittade nyss en bild på datorn som fick mej att börja skratta, faktiskt.

Detta var en dag i våras (tror jag?) när vi skulle träna borta på Friskis & Svettis, Josse och jag.
Vi kom dit, och skulle gå in som normala människor, men Josse var så stark (?) att hela dörren gick av när hon skulle öppna den.
Jag skrattade säkert 20 minuter i sträck då. Och kunde inte koncentrera mej på träningen.
Såhär såg det ut när vi hade tränat klart och äntligen slutat skratta, vilket fick oss att börja gapskratta ännu en gång.

måndagen den mest ångestfyllda.

Först nu, klockan tio på kvällen kan jag andas utan att det tar emot.

Och nu ska jag snart lägga mej, för att jag är så förbannat trött av dagens etttusenfemhundraåttiotvå tårar, och så kommer det förmodligen att börja om på nytt imorgon bitti.
Jag ska till läkaren imorgon, förhoppningsvis. Håll tummen för det i alla fall. Jag skulle behöva komma dit.
Och så måste jag träna. Jag mår inte bättre av att inte göra det.

(Jag förväntade mej väl lite för mycket av en människa.
Vad dumt av mej att förvänta mej att någon ska bry sej.)

Jag har funderat igenom det mesta idag, och jag har fattat några beslut. Jag ska bli personlig tränare, antingen i januari eller juni. Jag vill egentligen inte plugga vidare på fv-utbildningen känner jag nu, men jag vill inte flytta från min studentlägenhet heller. Vad har jag för alternativ? Jag pluggar helt enkelt vidare, tar mej förhoppningsvis igenom det, och försöker göra så mycket som möjligt under tiden som ger mej mer mening? Ja, det får duga som just-nu-beslut. Imorgon kan det kännas helt annorlunda. En vacker dag är jag dessutom utbildad massageterapeut. Jag har så många drömmar, men alldeles för mycket ångest just nu.

Jag ska ta tag i mitt liv, ännu en gång, tro mej. Fast.. Om en liten liten stund.

måndag

Varför kan jag inte bara leva?
Jag sitter och skakar, återigen, och har gråtit sen jag pratade med mamma i telefon förut.
Det gör ont i hela mej, och det är en sådan ångest som jag inte kan hantera.
Jag funderade just på att hoppa från balkongen, men vad skulle det göra för skillnad?
Jag skulle inte känna något annorlunda för det.
(dessutom; jag är så förbannad på dej att jag inte vet var jag ska ta vägen)

Jag vill bara försvinna.

söndag

Jag hatar den här känslan.
Det känns som att det inte är meningen att jag ska finnas. Att jag aldrig kommer att klara av det.
Dessutom har mörkret ute börjat skrämma mej, det känns riktigt riktigt obehagligt.

Jag vill inte riktigt andas nu.

August har börjat pussas i alla fall. Det är lite mysigt.

det blev.. inte mycket alls.

det blev fredag
det blev hjälp åt pappa
det blev inget som helst pluggande alls
det blev rastlöshet
det blev träning igen

imorgon måste tyvärr min kropp vila, jag vet inte hur jag ska klara det
jag blir så rastlös och måste träna
men inte förrän på söndag.
jag vill redan dit igen.

det blev i alla fall ett beslut idag. jag har tagit ett beslut. bestämt mej.
och ni får tycka vad ni vill, men det känns bra.

faktum.

( kanske måste jag be om ursäkt, men )

jag har aldrig i mitt liv ångrat någonting mer.

Would you catch me if I fall out of what I fell in
Don't be surprised if I collapse down at your feet again


torsdag?

Igår var en utomordentlig trevlig dag, kväll. Erika, Josefin & Teresa på besök hos mej, det blev tacos och äpplepaj, och inte något jävla pluggande alls. Det ni!

Det är en sån dag idag. Jag ville bara bort förut när jag hade vaknat och börjat må.
Men, nu vet jag inte längre, nu känns det ganska bra.
Jag har nyss tränat som en idiot, ja verkligen som en idiot, det är ett under om jag kan röra mej imorgon nästan.
Men nu mår jag bättre, då gör det inte så mycket om jag är halvt lam imorgon. Imorgon är en annan dag.
Man måste fokusera på nuet. Visst?

You will always be the bitter, saddest part of me

(Jag kan inte fatta hur man kan komma fram till mej när jag är som svettigast på gymmet, och fråga vad jag heter, fråga om ett biobesök, och få mej att skratta, och ja. Resten får vi se. Men jag fattar det bara inte.)

jag glömde bort att jag skrivit upp mej för att få sydsvenskan i en månad, så när jag äntligen tittade i mitt postfack idag låg där ett antal ihopmosade, tillskrynklade tidningar.

I swear to you, I'll never love again

nu måste jag göra mat innan jag dör av hunger. det vore inte angenämt alls.



update två timmar senare;

förihelvete. det är verkligen en sån dag idag.
en propp gick när jag skulle steka bacon o koka pasta innan. och trots att jag fixade det med paps i telefonen, så hände samma sak igen när jag startade spisen igen. det blev matlagning i ugnen istället.
och nu, förihelvete, det är för mycket hela tiden. detta tar jag inte in, jag väntar och ser. det räcker nu.
ingenting mer.


ännu en gång.

Det är tisdag, mina damer & herrar, i en timme till är det tisdag.
Och sen blir det onsdag.

Jag är så otroligt klok och vis och ja, helt totalt genialisk ibland.

Det måste vara för att jag sitter och pluggar vid mitt nya köksbord. Det kan inte vara något annat.
Jag har nog pluggat lite för mycket idag. Meen! Det blev en promenad till pappa, där jag fick träffa Josefin på vägen en stund innan jag traskade vidare i sol-moln-ganskavarmt-vädret. 
Hemma hos pappa väntade en pusskompis på mej. Det går inte riktigt att beskriva hur mysigt det är när han kommer fram gång på gång för att pussas, men lite såhär kan det se ut. Om fotona inte vore ganska misslyckade.


Och..
Syskling, utan dej vore jag ingenting.

som söndag fast måndag

När jag vaknade av klockan i morse hade jag redan bestämt mej för att gå och lägga mej igen när jag kom hem från läkaren. Så blev det inte. Jag piggnade till av promenaden till läkaren, och sedan på vägen hem var jag alldeles tankspridd och hade kameran med och dokumenterade vägen. Det är verkligen höst, mina vänner, riktig höst med blåst och grått och vitt och massa färger och tomma grenar. Herr och fru And höll mej lite sällskap ett tag längs vattnet iallafall.



Det blev en promenix till skolan sen, faktiskt med jackan över armen, för det var solsken där ett tag!
Josefin och jag var utomordentligt duktiga och pluggade ett bra tag i skolan, bortsett från när vi letade kattungar, valpar, hästar, ödlor och räkor (!) på blocket.
När vi kände oss förtjänta av att gå från skolan (läs; när vi inte kunde sitta kvar eftersom vi höll på att somna) så blev det en promenix till Erika. Där blev det kaffe, och sedan promenixade vi hemåt.
Det blev ingen träning idag, för så fort jag kom innanför dörren lite halvt frusen fick jag på mej mjukisbyxor och hamnade på golvet och satt där sedan i två timmar och pluggade. Otroligt, men ett tag där kunde jag koncentrera mej!
Träningsväskan (en sån som jag inte har riktigt) är packad och imorgon bitti när jag vaknat tränar jag istället, sen beger jag mej som vanligt till skolan och pluggar, och efter det hjälper lillebror mej med mitt nya bord.

Sådär! Där ser ni! Nu har jag lyckats skriva ett sånt där helt jävla meningslöst inlägg som bara innehåller exakt vad jag gjort och ska göra! Så det så.

update

Som vanligt vet ni ingenting om det ni uttalar er om.
Håll tyst.

Det är som om det hela tiden ligger precis på gränsen och väntar på att något litet ska kännas för mycket. Och då brister det. Jag kanske måste inse att det faktiskt finns där hela tiden, och hantera det.

Systeryster räddade min dag idag. Räddade hela mej idag. Vi var på ikea, vi bakade, vi var hos mamma en stund. Vi skrattade. Jag har faktiskt, faktiskt, faktiskt ett nytt köksbord. Än så länge står det hos paps, men om någon dag är det hemma hos mej. Där det ska vara.

Imorgon ska jag till läkaren. Sen ska jag till skolan och vara duktig och plugga, men mest hoppas jag på en fika med Josefin.

August ramlade precis ner från soffan, ner bakom, på elementet. Jag trodde för en stund att han var kaninmos, men som tur är är han fortfarande bara mysAugust. Min kompis. Och nu har han lagt sej till rätta i soffan bredvid mej.

Nu går vi och lägger oss.

halvfuckingfyrapånatten

Varför sover jag inte?
Varför kan jag inte bara sluta mina ögon och somna som en vanlig människa?

Hela min kropp skriker efter dej.

Nu börjar det igen. Jag hatar det, jag verkligen hatar det.
Jag sitter i min säng och skakar, och tårarna tar för fan aldrig slut.
Ska det någonsin ta slut?

I'm not done loving you.

fortfarande

Nej, jag har inte kommit längre. Inte kommit till skott.
Inte kommit nånstans alls.

jag skrattade förut, åt något du sa, men så blev det tårar och gråt av alltihopa.
och jag grät ganska länge, men kunde skratta samtidigt. det är lite sådär overkligt skrattretande och ohanterbart.

nu har jag bestämt mej i alla fall. inget jävla pratande. det är fan ingen mening. jag fixar detta själv.
jag kan göra allt själv. och jag kan göra det bra.

"While your story's completed, mine, it's a long way from done"

jag skulle ha

vad säger man?
det är för mycket i huvudet bara.


jag skulle ha städat idag, jag skulle ha gått upp pigg och tränat, jag skulle ha varit och handlat redan, jag skulle ha druckit kaffe med anders, jag skulle ha, jag skulle ha en underbar fredag.
men eftersom jag inte kunde somna igår, eftersom jag inte kan stänga av alla tankar, så blev det inte så.
nu har jag precis ätit frukost och börjat städa i alla fall.
kanske går jag och tränar om en stund när jag tröttnat på det. handla måste jag också.
egentligen konstigt att det finns så många måsten, när jag egentligen bara måste göra ett val, det svåraste hittills.
jag kan inte. jag vet inte hur jag ska kunna.
men jag vet att jag måste.

det var inte menat att bli såhär!                  helvetesjävlaskit
det skulle inte vara någonting mer alls.

är jag egentligen tvungen att ta tag i det? kan man inte bara ignorera och släppa det? låtsas som ingenting? inte prata med någon, inte känna ansvar, inte känna skyldigheten i att berätta, inte... kan man inte bara få slippa?
kan inte jag?

men ovanpå allt, jag kan inte riktigt ta det på allvar. jag vet, jag är en hemsk människa.

onsdag. den värsta av alla.

Jag dör. Det verkligen känns så. Hur fan ska jag kunna hantera detta?

Jag sitter i skolan och pluggar, men jag kan inte koncentrera mej och vem kan egentligen klandra mej ?
Jag vill inte detta, jag vill inte vara i situationen och jag vill inte behöva ta mej ur den på ett svårt sätt.
Men hur jag än gör är det svårt. Det är svårt redan nu, i huvudet.

Imorgon ska vi fira på kvällen.
Men ni får förlåta mej när jag känner att jag inte har någonting att fira just nu.
Kan man dricka så pass mycket vin och öl att man glömmer nåt sånt här?

jag vet inte varför jag går runt och känner skuld
som att jag måste be om ursäkt.
jag vill egentligen inte se dej, men jag måste
dom säger att det inte finns något val.

tisdag

jag liksom lever, men kan inte sluta oroa mej.
jag vet att det finns sätt att ta tag i det, men det kan också göra det väldigt farligt definitivt.
därför väntar jag med det, ett litet tag till.

och ovanpå allt, något som inte får kännas igen;
jag vill ha honom hos mej.

men, det är alltid saker som händer, det finns inte mycket tid över längre till tankar och ensamhet.
och ändå känner jag likadant nu som då.

"so I close my eyes for another night
and I know that someday you'll be close"´


uppdatering & parentes; om du försvinner ifrån mej Anders, då blir jag arg!

rättvisa

"Falu tingsrätt dömer Anders Eklund till livstids fängelse för morden på Engla Juncosa Höglund och Pernilla Hellgren. Falu tingsrätt instämmer i åklagarnas bedömning att båda morden var för sig förtjänar livstids fängelse. "I båda fallen har morden föregåtts av grova sexuella övergrepp och dödandet har uppenbarligen varit ett led i Anders Eklunds strävanden att undgå ansvar för dessa övergrepp. Offren har i båda fallen varit fysiskt underlägsna och i praktiken helt försvarslösa personer, i det ena fallet ett barn", står det i domen.

Eklund döms att betala totalt 860 000 kronor i skadestånd till målsägandena, vilket är ett lägre belopp än de yrkat på. De anhöriga får 75 000 kronor var och i något fall 50 000. Enligt tingsrätten ger nuvarande praxis inte utrymme för högre belopp än så.

Eklund döms även för grov våldtäkt, grov våldtäkt mot barn, försök till våldtäkt och barnpornografibrott."


Ibland finns det någon sorts rättvisa i den här världen. Jag ville bara visa er det.

(för övrigt så mår jag helt okej idag, jag har varit i skolan, sen lunchat med sötAlvin och systeryster som äntligen kommit hem från Japan, sen blev det träning, och så har jag börjat städa hemma, men det är så mycket att jag inte ens kommit halvvägs ännu, så jag får fortsätta en annan dag. oron är dock kvar, ingen skillnad idag. nu; dusch.)

jag vågar inte säga någonting om mitt hjärta. jag har lovat att låta bli, och löften måste man hålla.

Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0