Annapanson & alla förbannade ord.

"Don't try to feed me - I've been there before, and I deserve a little more"

kan man gömma sej hemma hos sej själv?

"She waits another week to fall apart"

Annapanna, sluta vara så förbannat känslig!  - Men det känns ju fortfarande från då trots att det är nu
Men släpp det? Ingen är som han. Det vet du.    - Jo, men inte ens det räcker.
Det måste väl räcka att du känner som nu?   - Jo, men..
Inga men.

Absolut inga fler men. (män?)

"This time when kindness falls like rain
It washes her away
And Anna begins to change her mind"

Jag behöver sömn.

"låt inte detta vara ett slut"
och i samma stund vet jag.

Igår tog vi med dessa varelserna på 3-årskalas.
Eftersom söte sov när vi kom, kunde vi börja om dagen med sång och paket i sängen. 
 
Bilbanan som pappa Daniel inhandlat (säkerligen även till sej själv) var väldigt spännande.  

Marängswiss är gott (men tro inte att en 3-åring satt och åt det ändå)

Av farmor och farfar fick plutte minsann en cykel!


Efter ett så roligt, intensivt och mysigt kalas fick mysepyse en födelsedagspresent i form av feber, men det blev en mysig kväll i alla fall, med melodifestivalsmys i soffan med hipp, shiff (men som numera faktiskt heter chips, sådär som det gör) och det nya pippitäcket!

Rullgardinerna är på plats. Äntligen. Och det tackar jag min älskade pappa för. Och jag fick en växt av honom dessutom!

Det steg precis in en väldigt mörk människa här. En solbränd satans bonusbror, som dessutom såg ut som världens hunk när han klev in. Det är inte rättvist. Varken att han är solbränd och snygg eller att han varit ute och rest. Jag vill också, jag skulle kunna behöva lite semester.
Idag är det mycket dåligt samvete.

Det är sex streck i min kalender över saker som jag skulle ha gjort de senaste dagarna, men som aldrig blev av. Det ger mej lite ångest faktiskt, att när jag äntligen fått ordning på saker och ting och lyckats få rätsida på livet genom att göra sådant som jag tycker om att göra, då finns det helt plötsligt för många alternativ. Och det som skulle gjorts från början blir inte av, det som borde göras hinns inte med, det som bör blir klart står ofärdigt. Ja, ni vet.

Fast, jag har faktiskt gjort en del vettigt idag. Jag har ätit kexchoklad. Jag har lekt polis på pappas jobb. Och jag skulle bli en förbannat snygg polis. Utan tvekan.


Jag har väldigt ont i ryggen. Och jag tror nästan att det kan ha att göra med att jag inte tränat ordentligt i veckan. Jag måste skärpa mej. Nästa vecka ska jag verkligen gå in för att bli hulken. Och då kommer jag också att bli det.

Jag vet inte, det bara var mindre intressant. Jag är så förbannat dålig på att hantera att tiden inte räcker till, att det finns avstånd, att det bara inte kan vara, liksom.

Ointresse, helt enkelt?

emmig-slemmig.                                        lan-tollan.                                "den är grön, dom gick för två timmar sen"                             "vad är en sommar utan dej?"                                      "alla måste dansa"                                                                    skratt tills man får ont i magen.                         "palla"                              .. men helt underbart.

 

well, det har väl kanske tagit lite mycket på krafterna, alltihop, de senaste dagarna
de kanske har varit lite mycket
kanske lite mycket fokus på allt utom känslor
och så kom det nu, det slog liksom tillbaka på mej

men från den ljusa sidan, ni vet, därifrån som man ska se det;
jag hann åtminstone innanför dörren hemma.

min blomma i fönstret liksom ligger ner och håller på att dö, eftersom jag inte ens har kommit ihåg att vattna den.

jag vill be om ursäkt för att min energi inte räcker till, och för att jag tycker om dej för mycket.

jag har nya trosor, för den som är intresserad. och för den som inte är det; du får ändå inte se dom.

förresten, jag vill INTE att du ska ringa mej, förstår du inte? du är konstig.
och jag vill inte träffa dej, jag orkar inte prata med dej, jag vill inte träffa någon som blir sur och kräver saker trots att man knappt känner varandra. skärp dej.

detta är nog det enda jag kan skriva för tillfället.
..och så måste jag påpeka för Såfia att visst är åttan också evig, men den korsar ju sej själv på vägen. Inte riktigt lika fint.
punkt.

Vi har inhandlat presenter till Alleballemys idag. Elin har köpt ett kylskåp. Jag har ätit en halv banan (bland annat). Vi har varit inne på Max, och vänt i dörren. Jag har köpt såpbubblor. Vi har bakat syltkakor, chokladbollar, drömmar. Jag har till och med skaffat mej ett par nya drömmar.
Viktigast av allt; jag har haft det bra.

    

Elin är kär i Martin idag, därför är han högst närvarande här just nu.
Sedan berättade jag för systeryster om några frön, och det var en historia som gjorde henne rörd.

Jag har ont på min kind. Jag försökte blåsa upp en ballong förut, nämligen, och så small den på mej.

Någonting om en fruktansvärt fin blomma, ett par fina ord och ett antal jättefina känslor som äntligen bara ville vara just det.
Och sen ingenting mer. För det blev det inte, tyvärr.

bära eller brista?

Växtlighet, ni vet.

"And I wonder where these dreams go
When the world gets in your way
What's the point in all this screaming?
No one's listening anyway"

Det är sol. Och det brukar kunna göra hela min dag att få se den bara en liten stund.
Men idag?
Vad är meningen?

Om världen inte är en värld man vill vara en del av, vad gör man då?
En vacker dag ses vi igen. Då ska du få lära mej en del.
Men jag kommer aldrig någonsin att lära mej att förlora människor.
Och jag kommer aldrig någonsin klara av att det händer igen.

"It's not worth having
If it's too much to hold"

Emil har mina ord idag. För jag har inga egna plötsligt. Vad är jag utan mina ord?                - Ingenting.
"Väck mig inte imorgon. Låt solen gå upp utan mig.
Låt det vara en fin dag.
Låt solen gå ner utan mig."

Inte ens solskenet gör mej glad nu känner jag. Ska det vara ett steg framåt och två bakåt, alltid? Och hur kommer man någonsin fram och ifrån och någonstans alls då?

Detta är ändå lite fint. Min tandborste har fått en vän. 

Men inte ens det. Hur mycket krävs det? Vissa dagar krävs det för många andetag som tar emot.
Jag kanske aldrig borde ha stängt in det. Det måste ju ut, det vet jag ju. Jag blir inte mindre ledsen inuti för att jag inte är det utåt. Det är nog nästan tvärtom, faktiskt.
Hur kommer man levande ur någonting man inte kan andas igenom?

"What's the point in all this screaming?
You're not listening anyway"                                               (- för vem har egentligen tid?)

Varför går jag och ler för mej själv när jag är ute?
Jag kom på mej själv med att göra det förut idag, och insåg att det var därför alla tittade underligt på mej.
Jag måste ha varit den som såg gladast ut av alla som var ute i dagens regnväder.

Jag fick minsann träffa Mickis och Josefin på fika idag, det var välbehövligt och fruktansvärt trevligt, roligt och mysigt.
I sommar har vi bokat in en Stockholmstripp, jag ser verkligen fram emot det.

(jag försöker att inte tänka så mycket på det, jag har ju slutat grubbla och älta. men det är nästan lite skrattretande att jag fick kämpa för uppmärksamhet just då. och att jag faktiskt också gjorde det.)

Nu; ivägskuttande till busshållplatsen för att möta upp celebert besök från Anders.

Jag kom nyss innanför dörren, det är en grå dag ute.   Tulpanerna på mitt bord har vissnat.

Jag hade mycket i huvudet på vägen hem, men jag tror minsann att jag lyckades rensa ut det som verkligen inte är värt att lägga energi på, och nu sitter jag här, ganska tom men ändå okej. Inga tårar idag i alla fall (än kanske man borde lägga till), det finns saker som inte ens är värda att bli ledsen för.

Jag kan återigen klappa mej själv på huvudet och säga åt mej hur duktig jag är som inte litar på andra människor!
Det underliga var att jag faktiskt drömde och sedan vaknade upp till en verklighet som var precis sådär.

Likgiltighet.           - egentligen det värsta som finns, men idag faktiskt ganska skönt.

På tal om ingenting, jag har ont i min haka. och jag minns inte längre anledningen till det. 

Jag är inget mysterium. Det stora mysteriet i världen tycks vara andra människor, och hur dessa beter sig.

---

10:45 (what difference does it make?)
Och nu, nu har jag duschat, nu luktar jag jag igen, och ingenting annat. Nu är doften av ärlighet tillbaka.
Nu har jag ätit frukost, och mår bra igen.
Nu har jag bytat lakan, nu finns det ingenting kvar. Nu är det tillbaka på noll.
(noll är förörvigt en väldigt fin siffra, eftersom den är den enda som inte har något slut, den sitter liksom ihop med sej själv i alla ändar)

Jag måste verkligen ta tag i den där hemtentan, projektbeskrivningen. Nästa vecka ska den in, men jag får inte ner mitt projekt på papper, det kanske är lite diffust? Jag vet inte. Jag får försöka börja åtminstone. Sen tänkte jag nog gå på bodypumpen i eftermiddag, trist utan systeryster bara, och jag skulle behöva prata med henne. Hon är trots allt som mej, fast lite klokare.
Ikväll hoppas jag på ett besök från mysAnders - charmtrollet.

"Ring inte skriv inte lås inne ivern i dig"

Fast; gå barfota i gräset med mej i sommar?

8
åtta
idag är verkligen en 100 %- dag. 100 % närvaro, 100 % leva för stunden, 100 % omogna jävla avokadosar på diskbänken, som jag var så förbannat sugen på. 100 % avokadokäkande en annan dag, alltså.

7
sju
du tar för mycket plats.
- eller jag får inte ta tillräckligt med plats?
- eller jag känner att jag inte får plats?
- eller jag är helt enkelt på fel plats?
hur är det egentligen?   och vilken roll spelar det?

6
sex
jag har slutat analysera, eftersom jag oftast vecklar in saker då, och jag har slutat tänka så mycket.
mer handling, mer liv liksom. inte lika mycket tanke, mer känsla. mer nu, än då och sedan.
men, mina damer och herrar, för att kunna gå runt som en normal människa och inte tänka så måste mina tankar hitta ut någonstans och jag har beslutat mej för att lägga dom här. vart fanken ska dom annars ta vägen?

5
fem
jag har en liten känsla av att det som är spännande för mej är det komplicerade
att det ger en större känsla av utmaning och ger mer motivation
och att jag därför kommer att ta bort en del av spänningen genom att sluta veckla in och komplicera
men det får visa sej.

4
fyra
du drar i mej
eller?
egentligen dras hela jag till dej, men det kanske inte riktigt är samma sak?
i vilket fall som helst så drar jag mej själv samtidigt bortåt, för jag har hört att det är farligt att dras för nära någon
för det är så jag gör
det är i alla fall otroligt jobbigt att hela tiden behöva dra i sej själv och jag måste sluta med det
nu var det ju trots allt så att jag skulle sluta med halva saker, ska det vara så ska det vara 100 %.
risken finns dock att allt mindre görs, men jag tror minsann att jag kommer lyckas med mitt 100%-projekt.

jag skulle kunna lyckas med vad som helst.

Jag vet att jag kan.
och jag vet att jag vill.
Det är väl huvudsaken?

3
tre
någonting om en grundläggande trygghet
och väldigt mycket om en Anders som lägger märke till det
jag har hittat trädet som vi ska sitta och mysa under i sommar, förresten

2
två
Folks, det är fredag!
Jag fick en liten känsla nyss av vart jag skulle vilja lägga mina 100 % idag, men nej. nej nej nej. det är ett ord jag ska sluta med också, för övrigt. även "jag vet inte". vad är det för ett jävla svar på en fråga? man vet alltid någonting. jag vet mycket. inte jättemycket som kanske är så intressant för alla andra, men jag har åtminstone mycket inuti.
well, mina 100 % går idag till mina älskade syskon, och när jag tänker på det är det precis där jag vill lägga dom. det ska bli så förbannat mysigt.

utan er - ingenting.

1
ett
nu får ni ursäkta att jag avbryter mej själv, men solen kom nyss fram! och nu vet jag verkligen inte vart jag ska lägga all min energi. kom hit så lägger jag den i din famn? eller, egentligen borde jag inte skriva här, utan istället lägga min energi på att börja på min nästa bok som jag fått en idé till, till och med innan jag ens gjort någonting med den förra. men, har man för mycket ord och historier på lager, måste man få ut det innan man spricker.
jag vill inte spricka.
jag vill inte gå sönder. igen.
och det bästa av allt, jag vet att jag inte kommer göra det. det näst bästa, om jag skulle göra det vet jag efter allt jag gått igenom att jag kommer ta mej ur det och le igen. annars vore jag inte jag.

0
noll
vad vore jag utan mitt leende?

"Yes, you can hold my hand if you want to"
jag måste bara göra plats i mitt liv först, för att ha tid att ens hålla någon i handen.      bara för dej skulle jag kunna göra det

Förutom att jag stressat ihjäl mej under nästan hela dagen, så har det varit en fin dag, trots regn.
Jag äger dessutom 6 nya böcker. Jag vet inte om det kan klassas som bra eller dåligt att få pengar precis när bokrean börjat, i mitt fall är det nog mest ganska farligt med tanke på att jag måste leva resten av månaden också.
Imorgon blir det konsert, efter ett snabbt beslut idag, det ska bli mysigt. Mest trevligt att spendera kvällen med två av mina favoritdamer. På fredag kör vi på 100 % mys, på lördag 100 % party. Söndag? 100 % vila kanske, vi får se.

I vilket fall som helst så gör jag allt jag numera gör till 100 %. Jag har insett att det är det enda sättet för mej att känna meningen i det jag gör.

Men, nog om mej. Idag gratulerar vi Augustus! Han fyller nämligen ett helt otroligt år. Och han kan skatta sej lycklig som fått spendera det med mej. Han vet ju trots allt inte om ifall det finns någonting bättre. Hipp hipp, hurra!

för ett par dagar sedan, när snön fortfarande låg kvar var det en mysig människa som hade otroligt kul med sin morfar, moster och mamma i pulkabacken.

det blev till och med en snögubbe, och - som alvin själv fick bestämma- en bebis! sen blev det självklart också mys med morfar, det är alltid lika mysigt och definitivt lika roligt varenda gång.


igår kväll var vi på Elysée och åt. det var trevligt och gott, alla fotografier därifrån blev hemska, tyvärr.

idag då?
ja, jag vet inte. jag lever inte, det är det enda jag vet. och när jag inte lever förstår jag inte meningen. det är väl inte så underligt egentligen?
morgonens känslor ska vi inte gå in på, då är jag rädd att jag skulle kunna dra ner flera i fallet, sådär starkt känns det nämligen. det blev en tur till ikea och jag fick mina rullgardiner, sedan blev det en promenad genom stan, i solsken faktiskt, åtminstone för en liten stund. hur fint det än var där för en stund så ekar det inuti hela hela tiden.
det finns ingen plats i världen för någon som mej.

ännu en gång har jag gått ut för att leta efter dina händer.                         (meningslöst? absolut inte. bara lite halvt lönlöst.)

Inspiration! och jag vet inte var allt kommer ifrån?
Jag släppte en del grejer på vägen, kanske, och idag bubblar det över av det som finns kvar.

Are you man enough to see?

Igår och i förrgår var det verkligen inte mina dagar. Jag vet inte vad som hände ens, det var så förvirrat och vilset inuti att jag inte ens kunde vara normal utåt.
Well, det är en ny dag idag, det är fredag, det är lite ljusare, tror jag. Jag känner åtminstone inte efter lika mycket, eftersom det uppenbarligen kan vara farligt för mej att känna för mycket.

I'm so hollow, baby

Jag har nyss varit på bodypump, jag kände att jag var tvungen och jag mår ju bra nu, så självklart var jag tvungen. Mindre tvungen var jag dock att hålla på att tappa en hantel mitt i axelträningen, och ännu mindre tvungen att slå den skithårt mot knäet. Men det gjorde jag ändå. Det gjorde förbannat ont.

You can't break my spirit - it's my dreams you take

Efter igår har jag tagit ett beslut. Det handlar inte det minsta om rädsla eller om att backa. Det handlar desto mer om att.. inte våga direkt kanske, men att ta chanser.
Jag har fortfarande en hel del beslut att ta, men det får komma med tiden lite. Jag måste sluta ha så bråttom.
Och, jag måste sova på nätterna. Även när kvällen aldrig borde få ta slut. Förr eller senare gör den ju det ändå. Allt tar ju slut, är det inte så? Allt som har en början har ett slut, det finns ingenting som varar för evigt, osv. Nu minns jag plötsligt en dikt jag skrev till en förbannat mysig människa för ganska så längesedan. Jag vet inte varför den har med saken att göra, men denna delen liksom ekar inuti. För att det aldrig igen lyckats bli likadant?

Du viskar "lämna mej aldrig" i mitt öra
och jag säger att jag aldrig ska

Du säger "var min alltid"
och jag svarar att jag aldrig vill vara någon annans

Jag sa, det finns ingenting som varar för evigt
och du sa att evigheten varar längre än livet och det finns saker som varar ett helt liv

*

Well, jag borde skärpa mej. Ska jag leva så ska jag leva på riktigt. 100 % liv, liksom. Inte som förut, med mer än hälften rädsla och försiktighet. Nu räcker det. Efter igår vet jag att om jag inte lever 100 % alltid, så lever jag ibland bara 20 % vissa dagar när tankar, känslor och grubblande blir de resterande 80 procenten.

(jag kände bara efter, och lite såhär känns det just nu, även detta två meningar från en dikt ifrån förut, men detta är aktuellt, ni skulle bara veta)
hur mycket porto skulle behövas för att posta ett hjärta ?
hur många frimärken behövs för att posta en själ ?

And I still hold your hand in mine
i alla fall i mina drömmar.

Ännu en dag med solsken mina damer och herrar!
Jag blev förföljd av elva hunriga änder i parken på vägen hem, det var nästan lite läskigt. En av dom hade burrat upp sej så han såg ut som en boll som frös massor. Jag ville ta med honom hem. Men jag hade inte hjärta att bara ta en av dom.

jag spillde precis te ut över golvet

"du såg mej som någon annan, och jag kände mej som det"

jag är förbannat glad över att jag kom ifrån och kunde fika med Josefin och Teresa idag, det behövde jag.

om du rör mej dör jag

Jag åt frukost med Emil imorse, vid ett litet före detta balkongbord som nu blivit ett köksbord, och som, för första gången sedan jag flyttade in, verkligen gick att sitta vid! Mysigt.

Jag tycker inte riktigt om att det snöar, jag vill ha solen som den var här i fredags och i lördags, jag vill ha ljuset igen. Jag tror minsann att jag vill lite mer än vad som är bra för mej, just nu. Det liksom drar inuti, som en längtan, ni vet.

men jag har kommit underfund med en märklig grej.
den värsta faran för mej skulle vara att faktiskt hitta någon jag verkligen vill vara med.

Veckan är lite katastrofal, skulle man kunna säga, men kvällens planer "regnade inne", snöade inne?, och nu är jag lite halvt rastlös, men jag hoppas på support. Det borde finnas en supportlinje man kunde ringa om man hade problem med sin rastlöshet och sin sällskapssjuka.

Nåja, jag borde kanske göra något vettigt.

idag är dagen då jag ångrar det jag inte gjorde igår.

bodypump, promenix och nu paps på besök för att få hjälp med hyllorna och persiennerna, han är bäst, det är alldeles strax färdigt. Och jo, jag har hjälpt till, och bidragit så mycket jag kunnat.

"Vad säger du om att ses över en kopp te?"

Ja, vad säger jag? Vad svarar man? Det är så mycket sådant just nu.
Men självklart blev det inte svaret. Snarare; javisst, varför inte?.
Och nu, mest en känsla av... VARFÖR DÅ?

och så du, plötsligt spökar du inuti och leker med mina känslor i mina drömmar återigen
varför blir man rädd för sådant som känns så förbannat bra?

how come you taste so good?