H som i hopp(löshet), himmel, hem, hav och han
Jag grät Pysen blöt förut när vi myste, och jag har ont i magen. Jag har i alla fall fått i mej ett par smörgåsar nu, a man's got to eat liksom. Och det måste jag också.
Vad är detta för en dag?
Att jag skrämmer livet ur mej själv, bokstavligt?
Vad gör jag? Antagligen det dummaste jag någonsin gjort. Ganska säkert det. Utan tvekan faktiskt.
Jag träffade en väldigt speciell människa
Min bok har faktiskt äntligen fått det slut den ska ha (!)
Och jag är, för första gången när det gäller detta slut, faktiskt nöjd
Jag kan inte låta bli. Det kryper inuti sedan jag fick höra vad som hade hänt. Vad rörde sej i hennes huvud när hon hoppade från bron? Var det sådär tomt som jag vet att det kan bli ibland? Är det det som skrämmer, den där tomheten som gör en till ingen alls? Eller är det när känslorna börjar ta plats inuti som man inte riktigt kan hantera det?
Så länge jag är fri och på ett visst avstånd kan jag fungera normalt.
När möjligheten att kunna försvinna inte finns tränger sej paniken in, och jag måste ta mej loss.
- Borde man skona andra människor?
Josefin ladylovelylocks fick mej i skolan att pausa lite i sorgsenheten och le lite grann. Idag betydde det fruktansvärt mycket.
Ett litet kort samtal med mysAnders nyss tog bort en del av obehaget i magen, åtminstone för en liten stund.
Nu och ikväll räddar Anton mej. Från allt. Och jag älskar honom för att han kan göra det, och faktiskt också gör det.
Jag behöver hjälp, support - eller i alla fall lite.. en kram? Fast på ett visst avstånd.
Och samtidigt, själva problemet: Avstånd har aldrig varit min grej.
