hjärtats dag
It's the end of the world as we know it
http://www.presentermotfattigdom.se/
Såklart att jag är tvungen? Ibland känner jag ett sånt ansvar, och jag måste få ut det eftersom det ger mej en känsla av otillräcklighet.
Eftersom jag ändå bara sitter och väntar på ett samtal och skjuts hemifrån som skulle ha kommit klockan tio så måste jag.
Det liksom känns inuti varenda gång. Som i julas, när jag skulle önska mej någonting i julklapp och kom på att jag hade allt jag behöver, och insåg att det finns så många som inte har det. Nu är det samma igen, det räcker med en alla hjärtans dag, nej nu ljuger jag, det räcker med en känsla av att vara nöjd för att jag ska tänka att alla borde få känna så, att alla borde få ha det lika bra.
Jag skulle kunna skänka alla mina pengar till behövande människor om jag hade kunnat leva på en smörgås om dagen. För deras skull hade jag gjort det, men jag vet bara inte riktigt vad det skulle ge dom att jag också svälter. Gårdagen fick mej att fundera på mina drömmar, vad jag vill, vart jag vill och vem jag vill vara. Och jag tror att det faktiskt gav mej en relativt bra bild. Jag vet inte vad jag vill utbilda mej till, men jag vet vad jag vill ägna mej åt. Jag vet inte hur jag vill leva praktiskt, men jag vet vad jag behöver känna för att känna mej levande.
En dag ska jag åka jorden runt och göra skillnad, om så bara för några människor.
(ni får säga vad ni vill, men mina drömmar kan ingen ta ifrån mej)
14 - Alla hjärtans dag - mitt för rastlöst för att kunna firas
Äh, jag går inte ens in för att försöka förklara just nu.
Jag kan inte sova om nätterna, jag var hemma vid två igår, och jag vaknade sju, kunde inte somna om, kan aldrig somna om, jag liksom lever på sparlåga fast med superenergi, överskott som jag inte ens vet vart det kommer ifrån. Det brukar bli så fram till våren, men det är lite tidigt i år, jag hinner inte med mej själv.
Nåja, dagen idag var inte planerat alls, och jag skulle bara mysa, fira bara mitt hjärta, och bara vara.
Meeen, rastlösheten trängde såklart på redan när jag vaknade och inte kunde somna om, och nu, plötsligt är hela dagen planerad. Till och med maten ikväll, ibland borde jag ta det lugnt, men ibland kan jag bara inte. Support, någon?
Så, mina damer och herrar, en glad alla hjärtans dag till allihop. Jag tänker inte säga "älska varandra mer än någonsin", för det borde man göra varenda dag. Jag tänker inte säga "ta vara på varandra" för det hoppas jag redan att alla gör. Jag tänker inte säga "berätta för folk du älskar att du älskar dom", för det behöver man förhoppningsvis ingen speciell dag för, och dessutom gör man det förhoppningsvis mer än en gång om året.
♥
fredagen den 13e
fredagen. och med vadå?
tvättid. sedan åtta imorse, och kunde jag somna om när jag lagt kläderna i maskinen? självklart inte. jag och august har läst tidningen i sängen (han bidrar med att lämna bitmärken i alla kanter), varit uppe en vända och satt på ytterligare maskiner, druckit te.. well, längre än så har vi inte kommit idag.
klockan 12 är det bodypump.. jag ska cykla dit, men vill egentligen inte ens gå ut när jag ser att det är minusgrader utanför fönstret. bit ihop och ha tålamod? ja, lite så får det väl bli.
en dag kommer våren igen, och faktiskt faktiskt faktiskt skiner solen nu, och himlen är alldeles blå!
mer än såhär är det inte planerat för dagen
det är trots allt fredagen den 13e, man kanske inte ska utmana ödet. jag funderade ett tag på att gå ut framför en bil, mest bara för att trotsa men kom relativt snabbt på att det var en urusel idé.
blir inte mycket nya bilder, för av någon underlig anledning är min kamera på besök hos marcus och cemo
jag saknar den! det kallas nästan abstinens, och det är konstigt att man kan få det av en kamera.
nu måste jag upp i tvättstugan igen..
numero 12
ja, det gör det faktiskt. något otroligt.
jag är stressad inuti och mest trött, det är någonting som gjort hela veckan att jag inte kan sitta still.
idag har jag i alla fall ett par nya skor, och två tröjor. presentkort i julklapp är perfekt att få, särskilt ett par månader senare.
idag har varit en sån där tankedag
jag skulle kunna berätta allt som rört sej i huvudet för er, men jag vet att ingen skulle ta sej tid att läsa
det finns liksom ingen poäng
nu? ja, jag vet inte. jag vet som vanligt ingenting alls. och idag ännu mindre känns det som.
mina tankar är så röriga, så svåra att greppa, så... så... så... precis så.
jag saknar min tekniska broder på msn, för jag skulle behöva lite hjälp så att jag kan se en film från datorn i tvn åtminstone.. men inte ens det går som det ska idag.
slutsats; det är inte min dag idag.
Vems jävla dag är det nu då?
om jag så bara för en sekund kunde släppa rädslan så skulle jag vilja så förbannat mycket.
nummer elva väl?
jag längtar efter sommaren. värmen. solskenet. folk som ler oftare än nu. gungorna
kallbadhuset. bad i havet. solen som speglar sej i såpbubblorna.
naken hud, ni vet. brun, fin, vacker naken hud.
sommar, förihelvete.
och ingen mer snö. inte förrän i slutet av året i alla fall?
nummer tio - paps!
Han ska hjälpa mej lite i lägenheten. Han är bra han. Bästa pappan i världen.
nummer 10 - förihelvete
http://sydsvenskan.se/skane/lomma/article411900/Hon-slog-larm---blev-av-med-jobbet.html
Jag jobbar också inom äldreomsorgen, och jag vet att sånt här förekommer, att man ska vara nonchalant mot vissa saker som händer för att kunna vara kvar med samma stämning på jobbet. Jag vet en herre som hade otroligt ont i magen i två veckor innan en sjuksköterska kunde komma och titta på honom. Hans anhöriga ville till och med gå med honom själva till vårdcentralen, så långt gick det. Varför är man då på ett vårdboende, om de anhöriga får ta hand om en i alla fall? Han fick till slut komma till doktorn, han åkte in på sjukhus, hade någon tumör i magen, fick komma "hem" igen och äta flytande mat, sen åka tillbaka till sjukhuset där han låg 20 dagar innan hans kropp inte orkade mer. Jag säger inte att det handlade om att han inte fick hjälp i tid, men sådant kan vi inte veta. Vore det inte bättre att inte behöva undra?
Det är ingen tvekan om saken, vi vet alla vad som väntar oss när vi blir äldre. Nonchalanta, trötta människor som ska ta hand om oss så snabbt som möjligt för att hinna sitta ner i fem minuter innan de ska ta tag i nästa arbetsuppift. Mannen som skulle få komma ut en stund varje dag, ca tio minuter (vad är det av en hel dag?), fick inte det. Hans dotter och jag tittade i hans pärm och såg att han inte varit ute ens hälften av alla dagar i månaden. Varför inte, kan man fråga sig. Jag gjorde det till min uppgift efter det att gå ut med honom varje dag jag var där. När det inte fanns tid tog jag med honom ut på min lunch så fort jag hade ätit. Vad som hände när mitt vikariat tog slut vet jag inte, men sist jag var inne och jobbade kunde jag se i hans pärm att han inte varit ute på länge. Vad tänker vi med? Vill vi ha det så när vi blir äldre?
Människor som kommer och går, människor som man aldrig sett förr som ska hjälpa, människor som inte ger någon trygghet överhuvudtaget. I somras var det en dam på boendet som hade dödsångest, sa dom. Hon ringde på larmet hela tiden, och behövde lugnande, det sa dom också. När jag hade larmet gick jag in där och pratade. Inte fan behövde hon något lugnande då. Det räckte med sällskap, trygghet, om så bara för några minuter. Jag höll denna dams hand i några minuter innan hon skulle somna en kväll. Dagen efter tackade hon mej och sa att hon aldrig hade sovit så gott. Inser ni inte, att ensamheten kan ge vem som helst ångest?
Det handlar inte om att människor som jobbar gör fel, det handlar om att det inte läggs tillräckligt med resurser och tid på de äldre. Att det inte finns tid, säger de. Det finns alltid tid, det är det enda vi har, herregud. När jag jobbade heltid i somras tog jag mej tid, det är så vi är lärda att göra, det lärde vi oss i skolan, och jag antar att Nicki bara gjorde vad hon tyckte var rätt. Jag skulle gjort likadant. Det handlar för tusan om människor.
kväll nummer 9
Var det då när jag hade en paus i det liv jag just då inte ville vara med i? Var det då? Var det den delen jag missade? Eller var det det jag var med om som fick mej att låta bli att vilja lära mej? Som fick mej att backa från alltihop och mest ifrån människor?
Jag pumpade slut på mej själv på träningen idag, jag känner det nu, och jag känner mej.. ledsen.
Var lär man sej att leva?
Berätta gärna om du vet, för jag skulle behöva gå dit.
Ett röstmeddelande utan en röst, mest bara störningar för att mottagningen måste ha varit väldigt dålig, vad betyder det?
Jag vet inte, jag vet ingenting.
Syster, rädda mej, jag vill skratta, inte vara såhär skrämd av saker som händer, saker som egentligen inte borde vara någonting att vara rädd för. Människor. Jag vet ju att det finns dom som är underbara, det finns ju du, syster, det vet jag ju.
Vad ska det bli av mej?
måndag nummer 9
Och vad händer nu?
Jag funderade igår på hur jag skulle klara mej utan pengar till nästa csn kommer, men så hittade jag den där tusenlappen jag fick av mormor och morfar i julas, och plötsligt kom jag på att jag kanske skulle shoppa lite. Jag har ju faktiskt fem olika presentkort också?! Då kan man nästan inte låta bli. Det blir en runda till Burlöv Center.
Fast, jag måste lägga till, att egentligen är det pellets och kattsand och morötter som behövs - till Augustus!
Ochså den där sladden som ska göra så att jag kan se mina väldigt lagligt nedladdade filmer i tvn istället för datorn.
Kanske blir det bodypump ikväll igen, jag är lite sugen faktiskt.
Vad ska det bli av denna dagen?
Äh. Nu; frukost! Jag måste ta tag i mej själv.
nummer ?
Don't you know love can kill anyone?
Imorse, innan bodypumpen var det en underbar söndag, med sol och vårkänslor. Jag bestämde redan då att jag skulle göra en massa idag. Det slutade med att jag städade systerysters bil, som sedan blev såld, och att jag läste ut en av böckerna jag lånade på bibblan igår. 7 kvar. Men, vi var ändå på bodypumpen i förmiddags, det måste räknas som dagens goda gärning. Dagens aktivitet.
You know that love can do you like a shotgun
nummer två nummer sju
nummer sju
Sen har jag sett systeryster idag, dagarna då jag inte gör det känns inte lika kul, faktiskt.
Jag håller på med alla mina foto på datorn som ska framkallas, det är helt otroligt hur mycket foto det finns här, hur mycket man vill minnas och kunna se om och om igen.
Stirrmannen.
Alltid lika mycket skratt och helt galna grejer.
Det blir alltid sådär med guaccaMOLLE. Och så stirrmannen, och en gästbok. Nåja.
"Ska inte vi ses en dag?"
på det fjärde ska det ske
det hade vi inte.
så jag gick upp ur sängen alldeles för tidigt, och nu, när jag skulle vilja lägga mej en stund igen, är den upptagen
och ett lejon bråkar man inte med.
och så ber jag er självklart att bortse från att jag faktiskt inte bytat lakan sedan i jul, och att det därför är röda hjärtan på påslakanet. jag har dock inte sovit mycket i min egen säng sen i julas, måste jag tillägga.
nu hoppar jag in i duschen och tar en promenix till skolan, tror jag
ikväll blir det bodypump med systeryster och sen mysig syskonkväll, då brorsan också dyker upp, med tacos!
februari tre men två
jag vet inte varför, jag hade fullt med energi och fick packat upp fyra kartonger, sen satte jag mej här och så kom det över mej bara, men det kanske egentligen handlar om att det är dags för mej att gå och lägga mej?
jag äger en microvågsugn nu i alla fall.
när någonting kallas något som man sätter "ex-" framför handlar det väl om den förra, om något man haft men inte längre har, om någon man känt men inte längre känner, om något man förlorat eller bara släppt taget om?
- det trodde jag också.
men X känns för mycket just nu.
och det är verkligen inte som ni tror "du undrar vem, vem om inte du"
det handlar bara om att jag är precis här där jag är.
jag ser till och med själv att mina ögon inte riktigt lever.
februari nummer tre
jag sitter på skolan, tidigare än alla andra, eftersom jag haft besiktning på den gamla lägenheten nyss
jag vet inte hur man ska behöva städa för att det ska bli bra när man flyttar, men min kära gamla hyresvärd hade en del att påpeka, exempelvis så ska man skrubba sina ugnsplåtar med ett speciellt medel så att dom blir helt kolsvarta. och jag måste säga att jag aldrig någonsin sett en plåt vara kolsvart om den inte är ny!
eftersom jag inte kunde fixa detta nu på förmiddagen idag fick jag lämna nycklarna ändå, och så får de nya hyresgästerna mitt nummer för att ringa om dom vill klaga. om dom ringer så blir jag arg.
bara en sak har jag att säga;
det är finare och mycket renare i lägenheten nu än det var när jag flyttade in!
februari två.
Ledighet är bra. Tandvärk är hemskt.
Jag vaknade i morse och kunde inte öppna käken för att det värker så. För alla som inte förstår det så kan jag förklara att det är väldigt svårt att prata med en nästan helt stängd mun, så jag fick be paps ringa till hyresvärden istället för att göra det själv. Jag klädde jag på mej massor av kläder och gav mej ut i kylan. Buss hem till mamma och där tog jag min kära cykel. Och sen cyklade jag på den hem så nu bor den också här. Fast där nere, såklart. När jag sen handlade gick den ena matkassen sönder, och jag tror att det har att göra med spegeln jag krossade häromdagen. Som tur var så gick ingenting sönder i alla fall.
Nu har jag nyss ätit lite lunch, grapefrukt är gott och bra, och borde väl packa upp lite grejer, och kanske dessutom bära upp en del på vinden eftersom där är öppet i mitt förråd nu, men jag behöver få upp lite värme först.
Klockan fem är det i alla fall bodypump. 
Annars?
Nej, inte mycket. Men det går framåt. Såhär såg det ut i lördags kväll.
och det ser inte ut så längre alls.
februari
Det är februari mina damer och herrar, och utanför fönstret är det lite vitt!
Jag beger mej nu till min gamla (äckliga) lägenhet för storstädning av den, och jag ser inte fram emot det.
Ikväll är det dock över.
På återseende, i en ren lägenhet där kaninhår ännu inte finns överallt, och där dammråttorna inte tagit över.
Ännu.
flyttad.
Jag är dödstrött efter en dag full med flytt (UTAN hiss!) och uppackning och nu sist, pizza.
Det värsta av allt idag; jag gick ner med mina två speglar i trappan förut, och den ena gick sönder, jag slog i den i marken och den krossades. Vi vet alla vad som väntar.
Sju års olycka.
Just nu känns det ändå inte särskilt hemsk. Jag har ett mysigt hem.
och världens bästa familj. ♥
