Annapanson & alla förbannade ord.

Jag sa till August igår att han skulle hålla sin tass för att vi skulle få hämta nycklarna idag och det fungerade!
Äntligen fick jag hämta mina nycklar, och jag har redan varit i lägenheten för att.. för att titta, för att andas, för att känna efter. Och det känns underbart.
Jag är nästan lite rädd att jag alltid kommer att sitta hemma så mycket som jag kommer att trivas.

Eftersom ingen vill hjälpa mej att flytta en del grejer idag, så väntar jag otåligt till imorgon. Då har vi släp och är ganska många som kan bära. Jag hoppas innerligt att hissen inte slutar fungera, för den fungerar faktiskt idag! Kryss i taket.

Jag vill ta tillbaka vad jag skrev om min framtida man i förra inlägget. Visst var han otrevlig sist, men han är ändå ganska trevlig, måste jag säga. Och söt är han också. Men min framtida man är han inte.
Så nu har vi rett ut det.

Det är fredag och jag har massor att fira!

jag är som vanligt - slut.

men idag har jag åtminstone hunnit med bodypump på kvällen, så kroppen också är slutkörd. slutpumpad?

imorgon ska allt jag äger och har ner i några fjuttiga flyttlådor, sen ska jag somna imorgon kväll samtidigt som jag håller en tumme för att jag ska få mina nya nycklar på fredag.
hoppas för mej!

en parentes förresten; min framtida man är inte längre en kandidat för detta.
han visade sej ganska snabbt vara en ganska otrevlig översittare med konstig attityd.

vadå jag dömer folk?
god natt.

mina damer och herrar, det är tisdag.
och det har varit en tisdag utan någon som helst tid till att andas.
det började klockan sju imorse då jag gick upp ur sängen, gjorde mej klar, ringde hyresvärden för bokning av besiktning av min lägenhet och hoppade på bussen till skolan. föreläsning, snabblunch, grupparbete, hemtentaarbete, buss tillbaka. handling, hem och lyssna på två föreläsningar på nätet från distansplugget jag gett mej in på. sen har jag pluggat hela kvällen med en snabb paus för att äta.
nu är jag slut.
mest i huvudet, dock.

imorgon hoppas jag på att hinna träna på kvällen, så kanske jag är trött i kroppen också för en gångs skull, det är ovanligt nu känns det som. jag måste ta tag i det en dag. köpa nytt gymkort.

jag fick syn på min framtida man i skolan idag och fick ett leende minsann.
leenden är bra. ens framtida man ska helst också vara det.

jag vet inte vad jag skriver om längre, jag tror att det är dags för sängen och en bok.
och ett par andetag.

jag skulle bara, i brist på annat, berätta att jag i förmiddags på bussen såg världens finaste par.

dessutom har jag hittat min framtida man på högskolan.

det är inte fy skam för att vara fredag!

annars är det förkylt och tröttsamt här idag,
men imorgon är det kalas!

I förrgår, den 20 januari, var det lite tungt att andas.
Det var lite som att det tog emot. Lite som att det kändes sorgligt att ta andetagen.
Det var nämligen då 8 år sedan farmor fick ta sitt sista.

Jag borde hata hsb. och det gör jag nästan.
Mitt nuvarande hyreskontrakt är uppsagt från och med den siste januari, mitt nya träder i kraft den 1 februari. Jag vill alltså, och har planerat att, flytta under den helgen. Nu idag kom beskedet att min lägenhet ska besiktigas när lägenheten är tom, att den bör vara det innan den siste och att jag inte kommer att få mina nya nycklar förrän någon dag (vadå någon?!) i första veckan i februari. Detta pga att hantverkarna inte är klara. Nåja, men då får mina saker helt enkelt stå kvar i lägenheten tills jag flyttar. Man ska väl inte behöva flytta två gånger? Glöm det.
Poängen nu är väl att jag behöver ett datum för när jag kan få nycklarna, så att jag kan planera flytten. Och det bästa av allt, detta inträffar en vardag och vemihelvete ska då kunna hjälpa mej när 90 % av dom som skulle hjälpa jobbar?

Jag blir knäpp.
Ovanpå allt fungerar inte hissen idag. Den har varit paj från och till i tre veckor, och jag bävar inför en flytt utan den. 4e våningen med säng och soffa nedför en trappa utomhus lockar inte. Inte det minsta.

Nåja, jag ber om ursäkt för mitt blogguppehåll, men det har varit mycket. Jag är stressad hela tiden, för flytt, för plugg, för allt möjligt. Det kan ha att göra med att jag fått för mej att jag ska rensa ut bland allt jag äger och har innan jag packar ner det, och att jag numera studerar 200 % på heltid. Vi får se hur länge det varar, men jag har gett mej fan på att jag ska klara det!

Sötast i veckan var iaf Alvin som sa tack så mycket sist när jag skulle gå därifrån. "Tack för du kom här".
En liten gentleman. Som snart dessutom blir storebror.

Klart slut.

jag kunde inte sova igår
det springer i mina ben om natten, som myror ungefär
för att jag är stilla eftersom jag är sjuk?
jag vet inte, men det blev en natt full av tankar och idéer, drömmar och påhitt

jag önskar att jag kunde skriva mycket mycket bättre, så att ni kunde förstå och känna igen er
för jag vet att om jag kunde förklara det som känns ibland, så skulle det finnas flera som känt samma

det finns vissa saker som är för sent,
det är för sent för mej att säga till en underbar pojke med ett par blåa ögon att han var snällare än jag någonsin förstod, jag trodde att han var naiv och dum, och behandlade honom därefter, som ett barn, men han var bara ung och full av drömmar, och jag var det största i hans drömmar just då, innan jag förstörde alltihop, jag passade bara inte där och jag skulle vilja be om ursäkt för mitt sätt att hantera det
men kanske minns han också när vi skrattade tillsammans i tältet, badade i sjön mitt i natten, kanske kan han också minnas det som var roligt och mysigt utan att hata mej i samma tanke
det är för sent för mej att säga att människan som gav mej massor av kärlek är saknad, för det förstörde vi båda två och saknaden känns inte mer - varför jag då skriver det? för att det är en underlig grej när känslor kan gå över sådär för att människor beter sej på oförklarliga sätt.
det är för sent för mej att sakna min vän för vi tog sönder varann i våra olika olyckor, jag saknar det vi hade ibland, jag saknar dej, men jag vill inte ha det som då, för ingenting av det som fanns runtomkring var bättre då än nu, jag önskar bara ibland att vi kunde ta oss in i vår värld en stund och stanna där och skratta tills det gör ont i magen
det är för sent för mej att säga louise josefin sofia pernilla emma philip emelie amin therese daniel kalle sandra - men jag saknar, ibland, i alla fall.

nåja. 

alla dessa människor, alla dessa drömmare, alla dessa känslor som ryms
så många drömmar om att livet börjar någon annanstans

och ändå, vetskapen om att livet är här och nu
som en rädsla av att det hela tiden måste vara mer
är det inte mer än så här? ska det inte vara mer?

så många somn är fast i det som varit, som fastnat i saknad, i frustration över att saker förändras, som fastnat i någonting som var och därför inte låter någonting bli, nu

vad gör dej lycklig?
skulle det kunna vara en annan människa, skulle du våga låta det vara det?               
                                                                                                                                   återigen             

Igår vaccinerade vi Pysen och Curry. Dom skrek i kör hela bilresan till veterinären, och det lät ganska kul.
När vi kom tillbaka hem hade jag 38 graders feber.

När jag vaknade fem i morse hade jag 39,9!
Det var inget kul. Jag la mej i soffan istället, och somnade om, eftersom så hög feber ofta resulterar i noll ork. Jag trodde ett tag att jag inte skulle överleva. Men jag överlevde dagen!
Jag sov till elva, åt lite flingor och mjölk, sov en stund till, drack lite buljong, och sov fyra timmar till. Sedan vaknade jag dyngsur av min egen svett (mysigt, jag vet) och hade förmodligen svettats bort all feber. Jag hade nämligen bara 36,6 då!
Och nu har jag 37. Noll feber alltså. Jag är än dock ganska yr och fruktansvärt trött, och har ont i hela kroppen.

Det blev inget jobb på inventeringen på KappAhl ikväll tyvärr, jag som tycker att det är så kul och faktiskt hade sett fram emot det.
Det blir ingen inlämning av min hemtenta imorgon heller, eftersom jag inte hunnit göra klart den. Jag kommer väl förmodligen inte kunna närvara på seminariet på torsdag heller.
På fredag måste jag må tillräckligt bra, då är det introduktion inför terminen plus utvärdering från förra, sen på kvällen dansuppvisning. Eller det kanske var på lördag? Jag är lite halvt förvirrad och vet faktiskt inte riktigt.

Folk har börjat ringa och maila om att de vill komma på visning på min lägenhet. Passande nog kan jag bara säga att jag ligger hemma sjuk och får höra av mej så fort jag bara kan, så att dom kan få komma och titta.

Jag har inget intressant att skriva, jag ville bara berätta att jag lever. I morse gjorde jag knappt det.

Jag är sur. Tjurig. Irriterad. Arg. Förbannat trött. Och till och med gråtfärdig.
För så jävla ont har jag! I min axel. Jag ska ALDRIG MER gå på bodypump. Nåja.
Hur jag än vrider och vänder på mej så gör det ont, och jag vill bara sova, eftersom smärtan gör mej trött.

Mina damer och herrar, idag ÄR det verkligen synd om mej.

                                                                
Det var en kall (!) eftermiddag,                                                  Väl framme, när denna tröttemötte
nästan kväll, när vi letade på kartan                                         hade fått sova en stund, gick vi in
i måndags och försökte hitta ut till Elons jobb.                        och tittade på grisarna!   





Elin berättar för Alvin   Och sen förklarar Alvin     Lite läskigt är det ändå        Det luktar inte gott
om grisarna.                för Elin att han faktiskt       när grisarna har konstiga     på Elins jobb.
                                       slog sej i huvudet för att     ljud för sej.
                                         det satt en fluga där. 



När vi kommit ut från stanken och grisarna fick Alvin åka traktor minsann! "men va heter han gubben i tratorn?" "danjel - som pappa"

När Alvin fått åka två varv med traktorn ville han gå in och titta på grisarna igen. Det var han ensam om.
 

Så det fick bli en banan istället! Och såklart ett löfte om att vi skulle åka och titta på grisarna senare i vår när det blivit lite varmare.

Igår kväll var det en hemsk kväll för alla som missade det. Jag kunde inte sova, jag somnade vid fem, men la mej i sängen redan fem timmar tidigare. Det blev för mycket tankar och tårar och vändningar i sängen, och till slut somnar man väl egentligen av ren utmattning. Nåja, jag somnade. och det blev en dag idag också. Jag har skrivit på mitt lägenhetskontrakt, tränat, tvättat. En del alltså.   Igår gjorde jag faktiskt klart den ena uppgiften till skolan också.  

Imorgon ska jag minsann upp "tidigt" och simma med brorsan. Sen blir det apoteket och systemet!
Det var allt för idag, för denna gången, för övrigt.

SysterElin borde skämmas för mej.
När hon var här för en vecka sedan var hon snäll och städade upp lite till mej, hon vek bland annat ihop alla mina kläder som låg på golvet i olika högar och lade fint på sängen. När jag kom hem senare på kvällen dagen efter och var trött, lade jag högarna fint på golvet för att kunna gå och lägga mej. Och där ligger dem kvar än idag.
SysterElin borde skämmas för mej.

Men, det bästa av allt; det gör hon inte.
Det gjorde hon inte ens när jag dansade ut från en affär i stan igår.
Såhär mysigt kan man som syskon i alla fall ha en vanlig fredagseftermiddag:
Man kan förresten se att vi är syskon, för vi är lika bleka allihop och har samma råttfärg på håret (som vi dessutom allihop försöker dölja med ljusa slingor). Ha! The Henningsons, mina damer och herrar.

Nu ska jag snart få träffa systerMalin och Alvin, världens sötaste, för första gången i år. Mys.

Nyårsafton. Som om någon missat det.
Redan nu vid sex smäller det fullt av raketer häromkring.

Jag bryr mej inte om att fira att ännu ett år gått, att det imorgon istället är 2009, what difference does it make?
Absolut ingen. Tiden går ändå. Precis på samma sätt.
Det finns andra saker att fira när man väl firar.

Jag ska stå långt ifrån alla raketer ikväll, det är ett som är säkert.
Minnen från systerysters bröllop har fått mej att aldrig någonsin vilja vara i närheten igen.
Hur fint det än kan vara. Mitt ärr på armen, och mina minnen därifrån, ska påminna mej om hur hemskt det kan sluta.

Jag har en del nyårslöften också, minsann. Kanske låter jag er ta del av dom nästa år, men nu ska jag ta vara på de sista 08-timmarna.
Gott nytt år.

det hade blivit ett litet utbrott hos mormor och morfar när mamma träffade sin syster och dennas familj häromdagen.
jag önskar att jag hade varit där. jag hade också haft ett och annat att få ut.
men det kanske egentligen inte är värt det.

i natt drömde jag om dej.
om att du kom och ville prata. men jag vart så fruktansvärt arg att jag skrek på dej att du var elakast i hela världen, att du skulle hålla dej borta, att du aldrig mer fick finnas i min värld.
jag var arg när jag vaknade men insåg då att det faktiskt är jag som inte längre får finnas i din.
- ja! jag saknar dej! jag hatar det, men jag saknar dej.                                
                                                                                   och tycker illa om dej på samma gång.

Det har varit en bra helg med syskling, och idag också med brorsan. Mysigt! Imorgon måste jag lämna in min uppsägning på lägenheten, annars blir det aldrig av, jag känner ju mej själv. Jag vill träna också, men jag är så förkyld att jag inte kan andas genom näsan och måste snyta mej en gång varannan minut, så det kan bli klurigt. Men jag har en hel natt på mej att hinna bli frisk!

Jag har en grön tröja i min garderob, som inte riktigt passar mej längre. Men den passade farmor när hon levde, och det ger den en självklar plats inne i garderoben ändå. På samma sätt som farfars skjorta har. Precis på samma sätt som de har en självklar plats i mitt hjärta.

Det är inte svårare än så. Men det finns de som har det så mycket svårare. Jag har svårt att vara riktigt ledsen för att dem inte finns här längre, men jag ljuger om jag säger att jag inte är det. Jag börjar förstå att de båda faktiskt försvann när farmor gick bort, därefter var farfar inte farfar längre. Och kan man klandra honom när hans värld försvann?
I slutändan kommer det vara det som spelar roll, det handlar inte om att leva för en annan människa, det handlar om att leva med denna. Och kanske om att leva bara just då.

Varför började vi prata om det?
Nåja, nu har jag gråtit en stund, och snart ska jag bli hämtad av systeryster och iväg. Det blir nog ingen runda till mormor och morfar för att säga hej till kära släkten, men man vet aldrig.

Ajdå. Systeryster har slutat jobbet tidigare idag och kom på idén att "då hade man ju hunnit åka till mormor och morfar". Och det stämmer utmärkt, men vill man? Fikan blev tydligen middag och allt, och det kanske är lite mycket? Kanske får vi hoppa in där en liten stund och säga hej i alla fall.

Det finns en människa som jag skulle vilja skrika på.
Jag finns faktiskt! Din förbannade idiot.

På tal om att skrika så vaknade jag halv tre i natt av att paret i lägenheten intill bråkade så högljutt att det hördes genom våra betongväggar. Hon grät och bad honom sluta skrika, men han skrek och skrek och orden han skrek tänker jag inte ens skriva ner i rädsla att jag då aldrig kommer till himlen. En del av mej ville gå in där och be honom sluta gå på sådär, be dem lugna ner sej båda två, be att det skulle ta slut bara, men jag vågade inte.
Det var obehagligt att höra på, och jag kunde inte somna igen förrän en timme senare, eftersom det väckte minnen hos mej som jag låtit vara orörda. Kanske var det därför det kändes så obehagligt att höra honom skrika, och höra henne skrika "sluta"? Jag vet inte. Men det kändes när jag vaknade i morse också.

Förresten, så kan jag inte bli oberörd av denna människa heller. En annan då alltså.
Och någonstans i allt det ledsna han bär på, blir jag tacksam för att jag har alla i min närmaste familj kvar.

Det verkar bli lite party ikväll, jajamensan, ikväll ska vi ha roligt! 

På annandagen förra året blev det som vanligt släktmiddag hos mormor och morfar. Efteråt skrev jag såhär i min blogg;


"Med en älskad mormor som var ledsen redan innan vi kom pga något kära moster sagt, och med en kär mosters man som tjatar på med samma skämt som de senaste tretton åren.
Med kommentarer från en kusin som borde stoppa upp sitt ego i.. ja, ni fattar. Med elaka ord och åsikter om allt och alla, och med bara några människor som tror sig vara bättre än alla andra.
Så kanske var det en helt okej släktmiddag hos mormor och morfar idag. Med mormor och morfar, en normal morbror och i alla fall en normal kusin.
Trots allt var jag där för mormor och morfars skull.
Något annat borde man inte ägna tid åt, inte där.

Varför håller vi ens på och låtsas?

Alla vet att det ligger till som det gör, man snapsar och fylls av vrede på samma gång, och kanske, kanske, efter ett par snapsar känns det okej att vara där, bland människor man inte känner, inte vill känna, inte har något gemensamt med, och kanske inte ens bryr sej om.
Alla vet dessutom att om mormor och morfar en dag skulle vara borta finns det ingenting som håller oss ihop överhuvudtaget, för vi vill ju, trots allt, inte ens vara ihop.

Egentligen är det bara sorgligt."

Med detta i huvudet funderar jag nu på om jag ska till mormor och morfar imorgon. Det blir inte middag som vanligt, utan bara en fika, eftersom vi förmodligen inte orkar vara i samma hus så länge. Dessutom tror jag inte att morbror dyker upp, vilket betyder att jag kan åka dit för mormor och morfar, för mamma och för en kusin som möjligtvis dyker upp. Är det värt det? Mamma kan jag träffa när jag vill, mormor och morfar har jag träffat två gånger de senaste fem dagarna redan.

Jag tror jag stannar hemma. Varför utsätta sej för sådana kommentarer år efter år? En dag kommer vi inte längre ha någonting med varandra att göra. Men nu, för mormor och morfars skull, försöker vi ändå ha det.

Som jag sa förra året, egentligen är det bara sorgligt.

Det är julafton

världen har vaknat i färg idag,
trots grått väder, mulen himmel och svarta regndroppar

jag har allt jag någonsin kunnat önska

God jul!

Jag gav lillbrorsan en julklapp som fick honom att gråta av glädje, bokstavligt.
Denna gången kan ingenting stoppa oss, nu ska vi dit. Punkt.

Nu går jag snart och lägger mej, och när jag vaknar är det en lycklig julaftonsmorgon.
Sådär som julaftonsmorgnar ska vara.