Annapanson & alla förbannade ord.

Ajdå. Systeryster har slutat jobbet tidigare idag och kom på idén att "då hade man ju hunnit åka till mormor och morfar". Och det stämmer utmärkt, men vill man? Fikan blev tydligen middag och allt, och det kanske är lite mycket? Kanske får vi hoppa in där en liten stund och säga hej i alla fall.

Det finns en människa som jag skulle vilja skrika på.
Jag finns faktiskt! Din förbannade idiot.

På tal om att skrika så vaknade jag halv tre i natt av att paret i lägenheten intill bråkade så högljutt att det hördes genom våra betongväggar. Hon grät och bad honom sluta skrika, men han skrek och skrek och orden han skrek tänker jag inte ens skriva ner i rädsla att jag då aldrig kommer till himlen. En del av mej ville gå in där och be honom sluta gå på sådär, be dem lugna ner sej båda två, be att det skulle ta slut bara, men jag vågade inte.
Det var obehagligt att höra på, och jag kunde inte somna igen förrän en timme senare, eftersom det väckte minnen hos mej som jag låtit vara orörda. Kanske var det därför det kändes så obehagligt att höra honom skrika, och höra henne skrika "sluta"? Jag vet inte. Men det kändes när jag vaknade i morse också.

Förresten, så kan jag inte bli oberörd av denna människa heller. En annan då alltså.
Och någonstans i allt det ledsna han bär på, blir jag tacksam för att jag har alla i min närmaste familj kvar.

Det verkar bli lite party ikväll, jajamensan, ikväll ska vi ha roligt!