to make yourself forget
Ibland faller jag så otroligt långt ner. Som om hela världen öppnar sej under mej. Som igår.
Ibland? Nej, det stämmer inte, det var så längesedan nu. Och jag trodde inte att jag någonsin skulle göra det igen, jag trodde att jag kommit förbi allt det där, kommit längre än så, tagit mej mycket längre fram.
Men vad hände? Vad fick mej att falla så igen? Vad fick mej att tappa fotfästet och hurihelvete undviker jag det, om jag inte gör det dör jag, det vet jag ju, om jag inte undviker det kommer det att jaga mej och tillslut ta död på mej.
Idag är jag rädd.
She says, "It's only in my head."
She says, "Shhh...I know it's only in my head."
bakdagen
Solen sken och det var en supermysig morgon. Lammöronen var säkert lika mjuka som dom brukar, fast alldeles för kalla för att jag skulle känna efter.
En lillasyster och en storebror väntade på mej när jag kom!
Jag och Signe kan i alla fall blåsa upp våra kinder väldigt snyggt. Kan du?
Lussekatterna blev sniglar, och väldigt söta.
Pepparkaksfantasten som har över 30 olika former och som aldrig tröttnar, jag och Alvin med deg i huvudet för att vi faktiskt tröttnat lite på hur man egentligen ska göra, svarta pepparkakor i soporna och superfina hjärtan färdiga att krossas och ätas upp.
Nu tror jag minsann att degen jäst färdigt, för tro det eller ej, men det är bakning som gäller i Göteborg idag också! Ni ska få se.
just precis nu, i göteborg
jag skulle uppdatera min blogg, men plötsligt bestämde någon att vi skulle åka.
jag återkommer.
jag har rotat fram gamla minnen
"och jag minns varför jag föll för dej,
varför jag alltid föll för dej.."
och så var det den lördagen som gick alldeles för snabbt
jag bryr mej inte om vad någon säger, för trots tårar och smärta så var det en väldigt fin dag och jag skulle inte vilja ha det annorlunda
varje sekund som ger lite hopp måste jag hålla fast vid, just nu
annars kan jag gå under
blommorna håller på att vissna redan, bara så länge håller det
men man kan ta vara på saker ändå, dom hänger på väggen ovanför min säng och ska stanna där. punkt slut.
jag tänker på dej - jag älskar dej - jag saknar dej.
dom säger att man ska tänka att varje dag kan vara den sista, och skulle jag se det så skulle denna vara bäst att sluta med.
slut.
fredag, igen.
- jag mår förbannat bra idag!
och jag förtjänar det, faktiskt.
jag kanske är dum som drömmer som jag gör, men det är lite det som gör mej till den jag är
och nej, jag vet inte hur det någonsin skall gå ihop med resten av livet, men min naivitet gör att jag lätt glömmer bort att det är viktigt ens
jag är bara inte intresserad av att dela mitt liv med någon som.. äh, jag borde inte skriva mer här. jag borde inte skriva mer alls, ibland. men jag gör det i alla fall. för så jävla envis är jag. och allt det där vet vi ju redan. det är ingen nyhet.
jo, på stan såg jag någon som påminde mej för mycket om hemska drömmar och en jobbig verklighet. var det där jag stängde av ? var det där jag tog ytterligare ett steg tillbaka? var det där jag backade återigen?
huvudpoängen är att jag inte har så mycket tro just nu. men att jag lever utmärkt utan, för ett tag.
det är trots allt en annan människa som fått mej att tvivla. hade det varit jag själv hade jag sagt till mej själv på skarpen och sedan skärpt mej. nu vågar jag inte säga någonting alls.
jag vågar ingenting. jag stänger inne allt för att slippa. detta är fel.
jag kommer att fortsätta tro att så länge livet handlar om kärlek så blir det bra,
det ska mycket till för att jag ska släppa den tanken. utan den kommer jag ingenstans.
nu; lucia-tåg på dagis.
ikväll vill jag mysa, men jag vågar inte ens fråga. det vore också fel.
finns det något som är rätt?
december nummer åtta
först och främst, lördagen blev mysig och det var fint att se allihop igen. verkligen allihop.
fan vad tiden går - alldeles för snabbt. 
"I'm falling to pieces"
men det är förbannat fina bitar som skall sättas ihop igen
jag vaknar av mitt illamående på morgonen
jag har något fel på min sväljreflex och får därför knappt ner medicinen men sväljer ändå det mesta som sägs
jag är sugen på choklad hela tiden men får i mej ett halvt milligram innan jag genast ångrar att jag stoppade något i munnen alls
jag är inte riktigt okej ikväll, men det är förbannat nära!
imorgon är det jag som lämnar blod på sjukhuset och hoppas på att de hittar något fel, eller rätt
det ligger inte i min natur att tro att jag förtjänar något sådant
och därför, just därför, blir det som det blir
och inte fan hjälper det att jag är medveten om det
det gör mej bara korkad.
jag har backat tre steg
mest för att kunna hantera alltihop igen, på mitt sätt
"Is there any way that I can stay in your life?"
en fin fredag
Hjärnskakning är mindre trevligt, kan jag berätta. Men lampan är uppsatt i taket nu, och jag klarade det själv till slut, men det visste jag ju om att jag skulle.
Idag har jag fått träffa ladylovelylocks på ett fik i stan. Det var ypperligt trevligt, som alltid. Vad hon ännu inte vet är att jag en dag kommer att låta min egoism ta över och klippa av hennes hår och göra det till mitt.
Hur kan han förstå precis allt jag pratar om? Hur kan han veta hur det är att vara på fel plats, hur kan han veta hur det är att vara jag? Är han likadan?
Jag ska åka till solen! Väldigt snart. Jag håller på och kollar upp det, för jag måste. Jag känner det. Bara längtan gör mej lite lättare att handskas med. Ja, jag är svår att handskas med just nu, det vet jag. Jag ber om ursäkt för det.
Men. Jag menar, om jag kan vara såhär glad och fjantig, tramsig, avslappnad i solen, så är det såklart där jag ska vara när saker känns sådär jobbiga och tunga som nu. 
Så kan jag komma tillbaka med lite energi och ordna upp allt. Jag vet att jag nånstans har det inom mej.
När du frågar om jag vill sova över vet jag inte vad jag ska svara. Vet jag inte vad jag vill? Vet jag inte vad jag kan? Vet jag inte vad jag får? Vad jag borde?
"jag måste gå"
och jag hatar dom orden.
Imorgon får jag träffa min darling. Hon vet inte hur mycket jag älskar henne, men det bubblar i hela kroppen för att jag ska få se henne. Det är inte illa, vet ni. Det är inte många människor som lyckas få det att bubbla, utan att ens försöka. Men hon är en av dom.
det ska förresten bli himla mysigt att se alla andra också, såklart. det blir bra. det vet jag att allt kommer att bli en dag.
en mörk onsdag
Jag borde inte vara såhär rädd varje dag, vakna med panik, känna att jag inte är värd att gå upp. Jag tackar Gud för att julkalendern börjat, för den får mej att öppna ögonen 07:15 på morgonen, och sedan går jag upp.
En dag kanske jag ser värdet igen. Och jag hoppas att den dagen kommer snart. Jag vill inte vara såhär mer. Jag vill vara jag igen. När var jag det på riktigt senast? Nåja, det var inte så längesedan. Den 18 november vill jag minnas. Samma dag som han krossade min dröm och samtidigt gav mej några nya, samma dag som det bubblade lite grann, samma dag som jag log förbannat mycket och skrattade ännu mer, samma dag som jag ville så himla mycket. Jag vet att jag finns någonstans häromkring, men jag är i delar som jag först måste plocka ihop. Jag tar hand om det en annan dag.
Det enda, just nu, som får mej att kunna andas trots att det fryser till is i halsen när jag försöker:
hoppet.
