Annapanson & alla förbannade ord.

Redovisningen är över, äntligen. Imorgon börjar nästa delkurs. Jag klarar mej fram till jul, men jag vet redan nu att jag kommer att behöva mycket hjälp för att ta mej igenom vårterminen. Jag är verkligen skitskraj.

Jag borde inte vara såhär rädd varje dag, vakna med panik, känna att jag inte är värd att gå upp. Jag tackar Gud för att julkalendern börjat, för den får mej att öppna ögonen 07:15 på morgonen, och sedan går jag upp.

En dag kanske jag ser värdet igen. Och jag hoppas att den dagen kommer snart. Jag vill inte vara såhär mer. Jag vill vara jag igen. När var jag det på riktigt senast? Nåja, det var inte så längesedan. Den 18 november vill jag minnas. Samma dag som han krossade min dröm och samtidigt gav mej några nya, samma dag som det bubblade lite grann, samma dag som jag log förbannat mycket och skrattade ännu mer, samma dag som jag ville så himla mycket. Jag vet att jag finns någonstans häromkring, men jag är i delar som jag först måste plocka ihop. Jag tar hand om det en annan dag.

Det enda, just nu, som får mej att kunna andas trots att det fryser till is i halsen när jag försöker:





hoppet.