Annapanson & alla förbannade ord.

Jag ska berätta en sak för er, trots att min mage gör förbannat ont, trots att allt är upp och ner och jag inte hinner med
- jag mår förbannat bra idag!
och jag förtjänar det, faktiskt.

jag kanske är dum som drömmer som jag gör, men det är lite det som gör mej till den jag är
och nej, jag vet inte hur det någonsin skall gå ihop med resten av livet, men min naivitet gör att jag lätt glömmer bort att det är viktigt ens
jag är bara inte intresserad av att dela mitt liv med någon som.. äh, jag borde inte skriva mer här. jag borde inte skriva mer alls, ibland. men jag gör det i alla fall. för så jävla envis är jag. och allt det där vet vi ju redan. det är ingen nyhet.

jo, på stan såg jag någon som påminde mej för mycket om hemska drömmar och en jobbig verklighet. var det där jag stängde av ? var det där jag tog ytterligare ett steg tillbaka? var det där jag backade återigen?

huvudpoängen är att jag inte har så mycket tro just nu. men att jag lever utmärkt utan, för ett tag.
det är trots allt en annan människa som fått mej att tvivla. hade det varit jag själv hade jag sagt till mej själv på skarpen och sedan skärpt mej. nu vågar jag inte säga någonting alls.
jag vågar ingenting. jag stänger inne allt för att slippa. detta är fel.

jag kommer att fortsätta tro att så länge livet handlar om kärlek så blir det bra,
det ska mycket till för att jag ska släppa den tanken. utan den kommer jag ingenstans.

nu; lucia-tåg på dagis.
ikväll vill jag mysa, men jag vågar inte ens fråga. det vore också fel.

finns det något som är rätt?