Annapanson & alla förbannade ord.

”Du har viljan att bli större, här är du redan stor”

men min värld är ingenting för dej, det vet jag om. min värld räcker inte till.
lite som;

"Du flyger högre än oss andra
De får se upp varenda gång
Först när du tar dig ner på jorden
Först då kan jag va din vän"

men kan man gå runt och tro att man är bättre än andra hela tiden? vad händer med ödmjukheten i den här världen?

jag har massor med foto som ska framkallas. - men jag vet inte längre vilka som är viktiga att spara?

Har du glömt vad som hände?

Jag bits inte. Det går utmärkt att ha vägarna förbi, att ringa ett samtal, att skicka ett sms. Jag är trött på människor som aldrig gör saker på riktigt. Som bara pratar och aldrig agerar. Som säger men aldrig gör. Det finns så mycket tomhet i alla ord. Vem vinner utan att chansa? Vem kommer någonstans utan att gå?

Har du glömt hur det slutade?

Vissa löften är nog så mycket enklare att hålla. Och vissa var lättare för mej att ta till mej. Jag skulle ha litat mer på det som inte sades, litat mer på mej själv. Och först nu vet jag att jag aldrig skulle ha litat på ett enda ord jag fick höra, för det låg ingenting i något av dom. Det bästa är att man lär sig av sina misstag, och jag kommer aldrig göra samma sak igen. Nu vet jag bättre.

Har du glömt?

Lärdom nummer 1; Man ska aldrig välja bort sådant man vill ha kvar. Och jag skulle aldrig göra det. Aldrig någonsin. Aldrig någonsin välja bort kärleken, för jag vet att utan den kan man inte leva på riktigt.
Lärdom nummer 2; Att älska som om varje dag vore den sista, och inte tänka längre än så. Tiden går framåt hur man än vrider och vänder på det.

Minns du smaken av min tunga?

Det kanske är dags att skriva en ny saga?
Det måste finnas en ny början någonstans mittiallt det här.

”Du skulle sälja din själ för att få stanna där”
- Och jag skulle sälja min för att få ha dej här.

Det var en sak jag ville säga, bara.

Jag har liksom inget sådant där behov av att skriva så mycket längre. Och när jag gör det så skriver jag för mej själv, eller till någon som faktiskt vill veta saker och bryr sej. Meningen med bloggen har liksom försvunnit för tillfället, jag vet inte varför, men kanske återkommer jag en annan dag, jag kanske har något att meddela, jag kanske har tråkigt, jag kanske har lite tid över och vill förmedla något. Jag kanske helt enkelt bara vill uppmärksamma världen på något, som nu.

I kalendern idag är det fullt med klistermärken, på hjärtan och blommor, och jag blir påmind om vad det är för dag, något som jag ändå aldrig skulle glömma.
Idag firade jag redan i somras.
Med present och kort och faktiskt väldigt väldigt mycket kärlek.
Och ballonger!

Det var en sak jag ville säga, bara.

Grattis - till en människa som i den här världen är en av de finaste.

NEJ !

läkare, sjuksköterskor, akuten, apotek och medicin skulle jag gärna i framtiden slippa, åtminstone på fredagar. Går det bra, tro?

Jag har slutat att tänka på sådant som gör mej arg, för dom säger att jag ska ta det lugnt nu. Då gör jag det. 
Men, så mycket feghet och så lite ansvarskänsla, skulle jag vilja tillägga, gör att jag inte har någon respekt kvar alls.

ordet liv jagar mej i mina drömmar.

Det finns så många människor som är underbara, underbart fina. Som stöttar och bara finns. Som hjälper mej att andas när jag glömt hur man gör, som skrattar med mej när jag är glad. Varenda en älskar jag så mycket att det bubblar inuti, det liksom växer inuti, det liksom blir.. någonting större och större. Jag vet inte. Förvirring?

Solen skiner, både utanpå och inuti. Sådär som en del tankar; under, ovanpå, inuti. Ni vet? Varenda människa vet, men han vet det bättre än någon annan just nu.

Idag tänker jag på Peter, för att.. för att han har det svårt, och för att jag inte vet hur jag skulle kunna låta bli.

Ikväll, mys. En annan kväll, någonting annat.
En annan dag, ett annat liv.

Jag kan inte. Jag ber om ursäkt, men jag kan verkligen inte. och egentligen ber jag inte om ursäkt längre heller, för det säger dom att man inte ska behöva

Jag kan dock tycka, att efter ett fotbollspelande som igår så plastar Sverige inte i VM. Jag vet några som verkligen måste skärpa sej om dom ändå skulle lyckas komma dit. 
Med en egen kommentator bredvid mej under matchen som vrålade och skrek på det urusla spelet så blev kvällen trots allt ganska underhållande.

[registreringen lyckades]

Vi två under samma filt, det är lite fint, tycker jag. Särskilt med hans vinröda filt.
och han är ett otroligt stöd. vem kunde tro det?

Förresten så blev målandet otroligt vackert igår, om jag får säga det själv. Vi var himla duktiga.

min mage är hemsk. (om någon hade undgått det)

nåja, nog om allt, jag skulle bara berätta att jag lever. dessutom lite lite mer för varje dag.
ett beslut är fattat, och jag utgår ifrån det.

det var 4 dagar & en timme sedan jag skrev i min blogg sist. det står det här. anteckna!

gårdagen var underbar, med de vackraste av människor, de härligaste av ord och de finaste tankar. det blev en fantastisk dag och kväll, trots regn här och där.

hennes leende jagar mej i mina drömmar. varför försvinner alla fina människor från världen?
begravningen är på tisdag, och jag måste få gå och säga hejdå, trots att det får mej att börja gråta. det får jag väl?

egentligen har jag inte så mycket att skriva, jag är lite sådär tom trots femhundraåttio känslor på en gång. jag vet bara inte hur jag ska hantera alltihopa än. det återstår att se.

han har världens vackraste fötter, är det inte underligt?

en dag.

det är tomt i min famn.

men, ett telefonsamtal precis gjorde mej glad.

jag badade, antagligen för sista gången detta året, i havet igår. det var helt underbart skönt, men helt fruktansvärt kallt. sådär så det gör ont, som i april, du vet?

på kvällen slängde jag mej i en soffa som inte är min, och lyckades nästan somna där.

idag får jag min dom. saker börjar bli sådär definitiva. och seriösa, och allvarliga, och tråkiga..
om ett år vet jag ännu mer om hur jag egentligen inte vill leva.

Sol igen, och självklart har vi bestämt att vi ska bada! Vad annars? 
Ikväll ska vi på kalas och äta tårta. Jojomen.

femhundraåttio biverkningar. nu. när började det egentligen, tre dagar sedan? utan att den närmaste visste någonting? det kanske var lika bra.
dessa biverkningar stör mej dock inte särskilt mycket, och jag vet att dom när som kan upphöra och ta slut.
precis som allt annat.

och morgonen, som vore den utan någon som helst logik, utan någon som helst utväg. men det varar inte så länge.
stranden väntar ju på mej, på oss. livet gör det!

jag saknar min nallebjörn. det finns dock ingenting att hänga upp det på den här gången, ingenting bestämt, ingen konsert, ingenting glömt och kvarlämnat. och dom säger att det då är nu det visar sej om man kan hålla i det där som kallas kärlek. och jag tror mej redan veta svaret.

berättelsen slutar här.

Solen skiner återigen! Och det är fredag!

Det kliar lite grann på huden sedan solen satte sina märken där igår. På all naken hud. Den som ska vara så nära min som möjligt, ni vet.
Jag har åtminstone fått se M bada nu, och han lät bli att försöka dränka mej. (!) Det var mysigt, och himla snällt. Snart badar vi igen. Och äter kräftor, som jag älskar. Jag älskar mycket mycket mer.

Jag vet att jag inte är sådär dålig. Människor älskar inte mej av ingen anledning alls. Och hade jag varit sådär dålig hade ingen gjort det, det vet jag. Jag vet åtminstone att jag inte vill ha det sådär segt och tråkigt och stelt. Det är inte jag. Jag är inte hundra år gammal, jag har inte levt färdigt, jag är långt ifrån klar. Och jag trivs bra med att vara precis där jag är. Nu när jag äntligen slipper stå till svars för saker som, underligt nog, försvann samtidigt som personen i fråga gjorde det.

En del kommentarer jag fick höra igår var ganska komiska. Jag tror minsann att alla, precis alla, stämde. Skrattretande egentligen.  - Hur var det med att vara ett dåligt exempel? Jag tror faktiskt att jag hittat ett dåligt exempel, och det är något man skall passa sej för. Vem vill egentligen vara det? Vem vill sluta så?

Jag önskar inte för allt i världen att jag var sådär.