Annapanson & alla förbannade ord.

Jag är inte otillräcklig. Jag räcker till. Jag är tillräcklig. Jag är bra nog. Jag är inte dålig. Repeat, femhundraåttio gånger innan det går in i huvudet, för återigen måste jag intala mej själv att det är så. Återigen har någon annan fått mej att känna precis tvärtom. Som att jag är skuld till allt dåligt.
Är det så vi gör, vi människor? Lägger skuld på alla andra för att det är för mycket att bära själv ibland? När saker går dåligt? Jag tänker inte vara skuld till någon annans olycka i alla fall. Och därför har jag backat nu, en sista gång. Nästa gång ska jag endast och enbart vara skuld till någons lycka. Och det vet jag att jag kan.  

Badet idag var mysigt. Och trots att vi båda två mådde illa när vi skildes åt så var det ändå någonting som dröjde sej kvar.

Det där med att det är den-där dagen idag kunde jag inte ens berätta för honom. Hur nära är man egentligen då? Om man inte kan berätta sådant? Väldigt långt intenäraalls borta. Verkligen.

och så ett gammalt citat med en egen liten kommentar under, som faktiskt träffar ganska mycket mittiprick just nu.

Förlåt mej för allt jag inte kunde vara.
så förlåter jag dej för att du inte såg vad jag faktiskt var.