Annapanson & alla förbannade ord.

Jo, det är helt satans typiskt.
Det ska ni veta. Jag var på gymmet i en timme, och faktiskt tänkte jag ett tag på de där ögonen. Men tro inte att han dyker upp när jag är där. Nejdå, nejdå. Så jag tränar färdigt, och hoppar iväg hemåt.
och så möter jag honom istället på vägen hem. vilka är oddsen? 

otroligt.
man skulle alltså kunna dra slutsatsen att denna vackra man bor i närheten av mej någonstans.
jag vet inte vad jag ska tycka, men det liksom flög en fjäril i magen när jag fick se honom igen och han log.
det är det enda jag vet.

jag har noll självinsikt och jag är en total idiot                                 bara så att ni vet.

Jag vet inte varför, men det fick mej att tänka högstadiet. Där kunde jag vara en total idiot ibland. Jag och Rebecka var totala idioter tillsammans ibland, men herregud, det kunde vara så roligt att vara idiot när man hade någon att vara det tillsammans med. Vi höll på och lekte och lurade och sårade alldeles för mycket för att jag ska kunna säga det utan att skämmas idag. Åldern kan inte räcka som ursäkt.

Anyway, det fanns en pojke som jag minns mer än någon annan från då.
Vi kallade honom hångel-erik, minns jag. Hångel-erik! Jag tänker inte ens gå in på varför.
Vi hade så otroligt kul i alla fall, men gudarna ska veta att jag mycket väl vet om att vi kunde vara fruktansvärt elaka i allt det som fick oss att skratta. Det kunde få de stackars pojkarna att gråta. Det tror jag verkligen. Det skulle få mej att gråta.

Men nu är vi varken kvar på högstadie- eller gymnasiestadiet längre. Hur kommer det sig då att det känns som att man direkt är tillbaka där när man pratar med vissa människor? Stannade dom kvar i allt det där? I allt det hatet, alla intriger, alla besvikelser man bar på över att människor verkligen var helt annorlunda än man trodde att de skulle vara.

Jag kan ändå inte förstå idag, det där hur man kan hata människor överlag, för att människan är en ond och egoistisk varelse. Borde man då inte hata sej själv först och främst? Är det inte underligt? Hur man kan se så mycket hos andra och se ingenting hos sej själv? Som om man vore utanför alla andra, i en annan värld, i en annan del. Som om man vore bättre än alla andra.

Allt som sades om mej må vara sant, jag har tagit det till mej, tagit åt mej, och gråtit över det en stund faktiskt. Men det ligger ju hos mej att ändra det. Är det nu min tur att säga åt någon annan vad som är fel hos den personen? Det verkar totalt sjukt i min värld. Man hanterar väl sina egna problem, och ska inte behöva höra dem ifrån andra.

Jag "fattade tycke" (mer tänker jag inte säga, men gud vet att det var mer) för denna människa innan jag kände honom, och jag känner honom fortfarande inte, men jag har sett tillräckligt för att säga att det var dumt av mej. Så han hade rätt i det han sa, att jag dömer människor för snabbt. Jag trodde bra om denna människa trots allt som pratades och sades och hördes om honom.
Det får bli dagens läxa:
Döm inte människor för snabbt. Särskilt inte om du vill se att de är bättre än det som sägs. Du blir bara besviken.

Igår blev det besök hos farbror doktorn, sedan gick jag direkt och tränade. Jag hamnade i skolan med underbara klasskompisar, gick vidare hem till Erika, fick en utsökt lunch och sedan hamnade vi på ett mysigt café. Det är underligt hur man bara kan hamna på olika ställen, sådär som vi gör, och hur man kan hamna så rätt ibland.

Jag hämtade mina julgrejer hos paps igår kväll, men dom står bara här i "hallen" nu, man kan väl inte börja pynta redan, det tar lite emot.

Idag hamnade jag i skolan med de där underbara igen, och vi pluggade lite, drack kaffe och åt. Det är så det ska vara. Lugnt och fint och väldigt mysigt.
Nu väntar jag på systeryster Elin, vi ska på bodypump. Jag känner mej trött idag, men rastlösheten börjar tränga sej på, så det blir säkert bra efteråt.

Annars är det inte så mycket mer. Inte mycket tankar, inte mycket känslor. Bara andetag.

Imorgon ska jag simma med systeryster Malin!
och leka groda och fisk.

Klart slut.

Solen skiner idag, mina damer och herrar! Det är en underbar dag om man går ut. Man måste dock ha mössa och vantar och kanske möjligtvis en tjock overall på sej, men annars, annars! är det helt underbart.
Jag har precis kommit hem från träningen, är helt slut i mina armar, jag höjde vikterna idag eftersom det kändes meningslöst med de jag kört alldeles för länge nu. Vi får väl se hur det går. Jag blev dessutom uttittad under hela min träning av en väldigt vacker man med ett par underbara ögon. Lite halvt jobbigt när man tar i så man håller på att spricka, men jag tittade nog lika mycket på honom efter att jag hade uppmärksammat de där ögonen.
Har ont i nacken idag, fick det efter mitt alldeles underbart sköna skumbad igår, måste ha legat konstigt i värmen.
Men. Jag älskar skum.

Saker som förändrar ett helt liv, för alltid.

Ja, det skrämmer mej.

Kom och kramas lite grann.