Annapanson & alla förbannade ord.

idag ber jag om ursäkt för allt jag skriver och kommer att skriva, men det är så mycket som måste ut.

jag är inte riktigt mej själv
det händer fortfarande massor med kul grejer, massor av saker jag skulle kunna berätta och massor av grejer som får mej att skratta          jag lever ju, herregud
men jag är liksom mittinne i en känslostorm som aldrig slutar
förrän jag själv slutar blåsa

om ni bara förstod

det liksom växer till liv i mitt hjärta, och ingen annanstans
det växer en längtan och en saknad, en hoppfullhet och en fantasi
men ingenting är på riktigt
- det måste vara på låtsas, det måste gå över, det måste gå bort igen
inte för att jag vill, utan för att... för att? för att vadå? för att alla säger det. det är det som är bäst. det är det som står skrivet, man kan inte bara leva livet, det måste planeras och struktureras, organiseras och förberedas.

vem förberedde mej innan jag hamnade här?

och så tar jag mej för magen, som att det ska tala om för mej vad som är rätt eller fel bra eller dåligt bättre och sämre logiskt eller ologiskt sant eller falskt äkta eller pålåtsas

"I wasn't looking for a lifetime with you" och svaret är givet.

och jag klandrar inte denna människa, för jag har aldrig sagt någonting rakt ut till honom. av någon anledning. han vet ingenting om mina drömmar, han vet ingenting om mej, han vet inte vad jag känt, var jag varit, vem jag är. han känner inte mej. men som sagt, jag klandrar honom inte.
jag har ju trots allt väldiga kommunikationsproblem, inte att förglömma. det vet jag ju om, men istället för att säga det till mej kan du faktiskt krama mej och säga att det kommer bli bra!

Faktiskt.
som om jag vore tre år gammal igen, en envis superblond liten flicka, eller nyfödd?
"hon har dina ögon!"
och så blundar jag.

förlåt mej för allt jag aldrig kunde vara
- så förlåter jag dej för att du aldrig såg det jag faktiskt var