Annapanson & alla förbannade ord.

Eftersom det var hela en timme och nio minuter sedan mitt förra inlägg kände jag att jag var tvungen att skriva ett nytt.
(jag vet vad ni tänker; var det inte tillräckligt skrivet i det förra?)
och det är möjligt att ni har rätt.

är det inte underligt hur man minns vissa människor som man träffat bara få gånger?
men hur man minns de för att man kände något man inte känt sen dess?

Sophie Zelmanis låt "I'll remember you" får mej att tänka på någon jag träffade för sju år sedan. Fortfarande.
Och denna personen träffade jag kanske sex, sju gånger. Bara.

"I look at your lips
I know how soft they can be
Did they know what they wanted
The times they kissed me?

And your hands
I held in mine
Now they're reposing on the pillow
Will they ever miss me sometime?"

förmodligen inte, men jag saknar inte heller dej. Jag minns bara.

hemma igen, och det känns bra, det mesta gör det nu faktiskt
jag har rensat ut, mest i huvudet och inuti och bland minnen och saknader
- och jag vet nu vilket det finns plats till och vilket som var onödigt att bära på

det känns som en lättnad, konstigt nog.
vissa delar vet jag inte om de passar in, konstigt nog. vissa människor.
andra älskar jag. såklart.

en ny kamera är beställd, eftersom den andra var dum nog att gå sönder mittiallt i somras
när den kommer ska jag fotografera, mer än innan och förut, om det går och är möjligt

jag ska så mycket när jag kommer hem från resor, jag har drömt så mycket, tagit så många underbart smarta beslut och bestämt mej för att ändra så mycket      - alltid samma sak
men så kommer jag hem, alltid, till samma mönster, samma rutiner, samma känslor
som om det här hemma finns mer plats åt tomhet mitt i viljan att göra något
fast kanske inte riktigt denna gången? inte ännu

jag skriver inte så mycket längre, inte så som förut, när jag skrev minst 136 ord om dagen
var det då för att jag mådde dåligt? hade saker som behövde komma ut? är det bara så enkelt?
Eller har jag tappat de ord som beskriver hur det känns? Känns saker och ting plötsligt utanför mitt ordförråd, mina uttryck?
Känns det annorlunda, känns det mer än förut?
Känns det, - som om någonting tar slut?

Men nu minns jag inte riktigt vad i drömmarna där som kändes så himla bra
jag minns inte idag vad jag tänkte häromdagen
och jag minns inte nu vad jag tänkte då att jag vill sen.

ibland blir jag rädd för såntdär faktiskt. såntdär när man åker hem igen, och fortsätter.
- med allt det som man insett inte riktigt fungerar för att man ska vara glad.
Är det inte underligt? Hur man ändå fortsätter i precis samma spår, låter det gå på i samma rutiner?
När man egentligen känner att det är precis något annat man vill.

Imorgon; terminen börjar klockan ett, sedan blir det tvätt och träning.
rutiner vardag rutiner vardag rutiner vardag..

..går jag och lägger mej.

ha en fin vecka, och godnatt.

och packningen är klar! finished, finito, färdig.

jag är så jäkla bra.

Jag sitter hos min älskade mamma
och äter lakritssnören
jag borde åka hem och packa klart, eller börja iallafall
för när jag går och lägger mej ska allt vara klart

"It's hard to say I miss you
It's hard to stand here alone
You're that someone
I just hope that you're all right"

ja, vad säger man.
Jag åker ifrån det där nu i alla fall. och samtidigt måste det bli punkt där.
jag kommer inte tillbaka till det igen.
har man en gång varit någon som försvinner, är man det alltid.
so it seems.

"Who's gonna be there forever, well, it aint gonna be him"
precis sådär som du sa.
och det ligger någonting i det.

och så var vi då där;
PUNKT .

"standing next to you will always be me"

- fuck it.

                                               
..så får ju faktiskt alla hans privata chaufförer också vila lite grann i gräset, med korsord och toabesök, uppe till höger har ni till exempel en glad och nykissad Elin... :)

                                           
Ele & Alvin uppe vid tigrarna       Glasspaus efter (före?) delfinshowen! Lägg särskilt märke till 
                                                          de smutsiga fossingarna, som faktiskt bevisar att lille Mr gick
                                                             själv ibland då och då :)

                                          
Malin & Alvin vid savannen                 Får - kramning!                              och lite matning...

                                        
vid campingen blev det              .. och grillning såklart, av grillmaster med en busig liten krabat 
 lite bad..                                           som publik, 
                                                           
                                          - nej, det skulle inte ha kunnat vara bättre!

Efter 5 dagar och 21 timmar skriver jag här igen, tydligen.
Jag har lite att informera om.
Först vill jag berätta för hela världen att jag träffat systeryster idag och myst på festivalen. Detta efter att jag jobbat min sista dag för den här sommaren! Fast nu vill dom såklart ha kvar mej som timvikarie, vilket jag inte tackar nej till!
Sedan vill jag berätta att jag igår passade världens sötaste Alvin, och brorsan var med.

Sedan vill jag bara informera om att jag kommer att sitta på ett flygplan nu på lördag morgon!
Och jag längtar.

Jag är så trött på att det bara passar ibland.
och knappt ens då.

Ha, vissa människor är verkligen inte friska.
vad gör man åt sånt?
- mer än att ignorera så gott det går?
trots att dem liksom inte kan låta en vara bara ifred?

Sedan finns det människor som vet för lite för att ens uttala sej, men som tydligen ändå måste göra det.
(även om det stör, även om det gör någon illa, även om det är saker som bör vara osagda)
Vad det betyder?
You tell me.

om ni bara visste!

jag har lite sådär ont i magen, men just nu gör det ingenting. ingenting alls.

jag håller min vänstra tumme, bara för dej och mej.

"in a different story, love never ends"

- kärlek ser ut på ett helt annat sätt

bara det.

..insåg jag en sak som jag hellre hade varit utan.

men vad gör man?
- när man är inne men ändå utanför
- när man är där men ändå någon annanstans
- när man är rätt men ändå helt totalt jävla fel?

jag har ingen aning, så jag gör ingenting.
jag bara går hemåt.

(och anders ord räddar mej, ännu en gång.)

det är en konstig värld vi lever i
fast konstigast är alla människor, måste jag säga
konstigast är alla tankar, alla känslor, alla ...
allt som händer                                                            

(på tal om det, gud, vad jag saknar de där händerna!)

och här sitter jag, och funderar
ni har alltid sagt att jag tänker för mycket, men jag har inte tid till det längre
eller - jag lägger inte tid på det på samma sätt längre
ja, här sitter jag, med hela juicepaketen i handen och dricker lagom mycket för att behöva gå upp på toaletten mitt i natten
som om jag spelar någon roll i det stora hela

foto foto foto foto foto
om ni bara visste hur många det finns!

jag har precis tittat på min ekonomi, jag som är så ekonomisk
och kommit fram till att det vore bättre att inte kolla alls
förhoppningvis känns det bättre att kolla efter nästa lön

jag vill skrika till er var jag kommit, hur jag lyckats.
men för i helvete, det är inte det som är det viktiga!
det är inte det som ska spela någon roll!

som att gå i en passage med spindelväv
någonting som stör, som klibbar fast
och inte riktigt går att få bort

äh, ni vet, film?

Sådär ja. Nu var vi där igen. Ingenting och ännu mindre.

Jag vet inte varför jag tänkte på dej förut idag, men jag saknar dej när luften smakar som den gjort idag.
"Jag vill ha dig nu som jag hade dig förut"
KOMPIS!