Annapanson & alla förbannade ord.

Jag har förälskat mej i de där ögonen. Leendet. Till och med håret, nacken.
Hela denna förbjudna underbara människa.
My god, så dumt, men hans ansikte passar så bra i mina drömmar.

"This isn't love,
cause if you don't wanna talk about it, then it isn't love.."

och då finns det inte mer.
om man inte säger något.
Uttalade ord gör sanningen uppenbar och tydlig.
Säger man ingenting, finns ingenting.
Verkligheten ligger inte i tystnaden.
Faktiskt.
Äh, jag vet inte ens själv.

Alltid alltid alltid "förbjudet", som i dumt, som i omöjligt, som i glöm-det-bara.
Alltid olika grejer, dessutom.
- Anna, han har ju flickvän?!
(han kan väl byta?!)
- Anna, han går i din klass?
(då slutar jag väl plugga, och stirrar in i hans ögon resten av livet, vadå då?)
- Anna, han är för gammal?!
(sådär "gammal" blir jag också snart? räcker det inte att man är på samma nivå?)
- Anna, han är ju elak?!
(Det är du med.)

Äsch, svar på tal räcker inte alltid.
Särskilt inte om man inte själv tror på det man säger.

- Vill du gifta dej med mej ?