Annapanson & alla förbannade ord.

Jag fick aldrig tag på någon sjuksköterska idag. Jag ringde minst 20 gånger innan det var dags att åka till skolan, och då spelade jag in ett meddelande innan jag gick för att be dom ringa upp.
Men som vanligt ringer ingen. Snälla, ssk, ring upp mej och berätta för mej hur jag ska göra.
Jag har kämpat hela dagen för att vara stark, och inte må dåligt, men det hittar mej alltid till slut.

Min älskade älskade syster ringde mej precis, mest för att höra hur det hade gått idag och hur det var med mej.
Och nu sitter jag här och gråter.
Jag mår inte bra.
Jag har ont. Det blöder. Jag har höjt min medicin, till 9 tabletter om dagen. Jag har ingen ork, ingen näring i kroppen trots att jag äter. Jag liksom blöder bort allt energi känns det som.
Jag blir så liten när jag gråter. Det känns som att jag är 3 år, och mest ensam i hela världen.
Jag vill ha en kram. 

Men, så är det sådär automatiskt, att torka tårarna, ta ett djupt andetag och tänka "var stark, det blir bra, jag går och lägger mej och sover, och imorgon är det skola och sen inventering på kappahl på kvällen, allting fortsätter och det händer grejer som gör att jag slipper tänka"           på att allt faktiskt inte är bra just nu

som om allt bara var som vanligt

när det inte ens är i närheten.