13 april
Here we go again.
Återigen är det dags för kortison och fragminsprutorna.
Jag är som en gående medicinbomb. Kemikaliemänniska.
"Could it be any harder
to watch you go, to face what's true"
jag har sett honom gå
gång på gång på gång på gång
precis som du.
därför känns det.
Vadå hosta?
Snart kommer jag hosta upp mina egna lungor. Sluta kittla mej i halsen för tusan!
Men, kanske får jag skylla mej själv som tog mej in till Möllan igår kväll, satt där till ett, gick vidare, var i stan till tre, och sen gick hem i kylan med två mysiga människor, och var hemma, iskall och förfrusen ungefär vid halv sex.
Att jag sedan vaknade vid nio av ett litet busmonster som sovit över hos pappa precis som jag, och fick sätta mej och bygga med klossar ett tag tills ögonen gick i kors, det gjorde inte så mycket, Fööör, solen sken!
Nu är jag där igen
- när jag måste hitta en förklaring till varför jag gör som jag gör,
och jag försöker verkligen komma på något bra att säga, något som kan förklara åtminstone en liten pyttedel
men det finns inga ord.
och den verkliga förklaringen är begravd och den vägrar jag röra.
Vad fan händer inuti?
Han förstår ingenting, säger han.
och dom ögonen, dom ögonen!
jag dör. helst inte just nu.
hela satans kvällen såg jag de där förbannade läpparna och .. ja, ni vet hur det kan kännas.
och sen när dom faktiskt kom nära, vad gör jag då? vad fan gör jag då? vad i helvete?
allt kändes plötsligt obehagligt
(rör mej inte, försvinn, låt mej vara)
två sekunder senare kramas vi och jag mår bättre än under hela kvällen VA??
Han förstår ingenting, säger han.
Jag klandrar honom inte.
Klockan är 19:24, det är söndagen den 13 april
- och bara du är i mitt huvud.
