Annapanson & alla förbannade ord.

idag har jag varit där igen.
gått nerför den trappan med massa massa bilder i huvudet.
det är otroligt hur det kan fastna så och få mej att känna att det faktiskt finns någonting inuti efter allt
det finns verkligen känslor där trots att jag stängt av så många gånger pga så mycket som hänt
jag tror inte att jag någonsin kommer göra så igen
det är inte värt det

jag kollade på lägenheten i alla fall
och i mitt huvud är jag redan där med alla mina grejer
men jag låter ödet bestämma, jag vet inte om jag får lägenheten och jag vet inte säkert om jag skulle valt den om jag fått välja mellan den och en annan, eftersom hyran ändå blir svår att klara
men ödet är bra, det betyder att jag själv inte behöver ta ställning mer än att svara att jag är fortsatt intresserad på hemsidan av lägenheten, och det har jag redan gjort
nu är det bara väntan.

härifrån vill jag i alla fall.
paps kom hem efter ett par dagar borta och suckar och gnäller och har ont i magen, tydligen
verkligen synd, men jag orkar inte, det är som att han promenerar på mina nerver och de dagar jag är lättirriterad trampar han ännu hårdare, på något konstigt sätt
han frågar ingenting heller, och för en stund kände jag mej som om jag fortfarande vore fyra år, i jakt på pappas uppmärksamhet, som en liten liten flicka i klänning som stampar i golvet och knyter nävarna och liksom ropar "men pappa, jag har faktiskt varit sjuk!" eller "pappa, vet du vad? jag har kollat på en lägenhet!"
men jag är inte så liten längre, så jag gör inte så
han vet ingenting
eftersom han inget frågar.

nu när lillebror flyttat till mamma vet jag inte vad jag gör i detta huset mer
men nu finns det ingen plats hos mamma eftersom lillebror tagit den
som tur är har jag en älskad vän här.
jag vet inte vad jag skulle gjort i detta huset utan honom.

min fotomodell. den bästa av alla.