kärlek & livet
Det var en gång en tjej som hade fötts med ett genetiskt fel. Hon var blind och hon önskade inget mer än att få se världen. Hon sa till sin pojkvän:
- Om jag bara kunde se så skulle jag gifta mig med dig.
Två veckor senare donerade någon ett par ögon till henne. Hon kunde se, då frågade hennes pojkvän om de skulle gifta sig. Men när flickan såg att han var blind så vägrade hon och lämnade honom. Det sista hon hörde från honom var ett brev där det stod:
- Okej, älskling lämna mig om det verkligen är ditt val, men lova mig en sak! Ta hand om mina ögon..
Kärlek, ni vet. Vet ni? Jag tror jag vet. Jag vill påstå att jag känner det.
För övrigt har jag inte så mycket att skriva just här, som ni kanske märker. Det finns ingenting som är värt att skriva upp, för det skulle betyda att jag måste lämna det ifrån mej. Jag ska aldrig mer lämna något som betyder mer än själva livet. Aldrig mer, och denna gången, när jag ser det från nya perspektiv med nya ögon tror jag på mej själv. Jag har, äntligen, verkligen lyckats värdesätta och uppskatta allt det där som gör det lätt att andas. Jag börjar också förstå hur lätt saker kan hända och komma ivägen - och hur det kan vara över snabbare än man hinner blinka - och det får mej att leva ännu mer. Hela tiden.
Livet är så mycket mer än förut, och jag börjar se hur jag vill ha det, och hur det ska vara. Nästan precis såhär.
