Annapanson & alla förbannade ord.

Det tar en halv sekund att bryta ner en människa.
Och jag vet vilket jobb jag har framför mig.

Att resa sig tar längre tid än hela nedförsbacken, det tar längre tid än bearbetningen, det tar längre tid än själva livet, gör det?
Innan jag ens kan börja bygga upp igen så funderar jag på hur jag ska gå till väga. Jag vet hur man gör, jag har gjort det förr, men jag vill inte vänta, jag vill bygga mej nu, jag vill inte se mej själv falla mer, och jag vill inte vara på botten. Jag trivs inte. Det är så ensamt där, och enda anledningen till det är att man själv oftast väljer det när man är där nere. För att man inte har ork att bry sig längre.
Igår trodde jag att jag skulle ge upp fullständigt. Det hände att jag gjorde det tre gånger under samma dag, men jag kom inte längre än till femtusen tårar och en vilopaus i soffan. Tilläggas ska kanske att vilopausen egentligen bara var en paus ifrån alla de filmer som rullat för att tiden ska gå lite lite snabbare. För att livet ska gå lite lite snabbare, nu när jag ändå inte kan leva. Vilket slöseri. Tiden bara går, och jag kan inte ta vara på den.
Är det det som är meningen med det här? Att jag ska lära mig att värdesätta mer? Att jag ska inse hur mycket energin betyder, att jag ska förstå hur gott det är med mat, att jag ska reflektera över hur bra jag egentligen har det? Det visste jag. Och i vilket fall som helst så räcker det nu. Tankarna börjar vända på andra hållet nu, där jag ser meningslösheten över ett liv som inte går att leva tydligast av allt.  

Det tar en halv sekund att bryta ner en människa.
Och det kommer ta en evighet att bygga ihop mig igen.

När jag blir bra igen ska jag bära världen på mina axlar återigen.
Så som man kan när man har massor av energi och liksom svävar själv.
Jag ska bära den som vore det inte alls svårt, som om det vore självklart och inte alls tungt.

När jag blir bra igen ska jag bära världen på mina axlar återigen.
Fram till dess så ger jag upp mej själv och låter den bära mej.