en molnig söndag.
men jag vet varför, jag vet vad det är som gör mej arg och det kommer inte att försvinna. jag vet ju det.
ändå klarar jag inte riktigt av att hantera det. jag vill inte vara arg mer.
det känns som ett sådant svek. och det känns inte okej alls.
men det är den enda anledningen till att jag inte längre vill ha någonting med det att göra.
jag såg ju trots allt det som gick åt rätt håll också, det som faktiskt var bra och det som kunde bli bättre. men det räcker inte att vara en när man är två, det räcker inte att tro för en när man ska vara två, och därför ska jag inte längre vara det. på ett tag.
jag liksom väntade på det här hela tiden. som att jag visste från början hur det skulle sluta. jag räknade aldrig med. jag trodde aldrig på. jag förväntade mej aldrig någonting annat. kanske var det dumt, dom säger ju att saker blir som man förväntar sej.
kanske får jag skylla mej själv.
som att jag visste från början hur det skulle sluta, är det därför det inte känns så mycket som jag trodde? för att jag förberedde mej varenda dag på det? är det därför det inte är sådär svårt?
en del av mej ser det skrattretande i situationen och tänker bara; vad var det jag sa?!
den andra delen nästan skäms då, för att ha försökt tro någonting annat.
jag trodde bara att jag hela tiden försökte tro på det som dom kallar kärlek.
men, det är en ny dag idag, det är nya krafter, det är nytt, alltihopa.
smsen igår gjorde mej glad, av någon anledning.
"jag tänker på dej mycket anna", "du är så fin, jag gillar dig hemskt mycket" "du är smart, intelligent och snygg och rolig.."
samtidigt; tanken på att det måste vara något stort fel på den här människan. sådär som jag alltid har tänkt och känt, som det där jag skrev om Peter i en dikt för ett par år sedan "han säger att mina ögon är fina - och jag undrar då om han har något fel på sina". hemskt egentligen, men någonting får mej att skratta åt mina egna reaktioner. jag borde skärpa mej.
jag har i alla fall samlat på mej ett antal nya misstag som jag aldrig igen skall göra om. och en del saker som jag vet att jag aldrig igen ska säga är okej.
det måste betyda att jag har kommit någonstans. man kommer alltid någonstans.
förlåt mej, men jag älskar dej.
eller, förresten,
vi tar det från början; jag älskar dej. och jag kan inte se något problem i det.
en solig lördag.
läkare, sjuksköterskor, akuten, apotek och medicin skulle jag gärna i framtiden slippa, åtminstone på fredagar. Går det bra, tro?
Jag har slutat att tänka på sådant som gör mej arg, för dom säger att jag ska ta det lugnt nu. Då gör jag det.
Men, så mycket feghet och så lite ansvarskänsla, skulle jag vilja tillägga, gör att jag inte har någon respekt kvar alls.
ordet liv jagar mej i mina drömmar.
Det finns så många människor som är underbara, underbart fina. Som stöttar och bara finns. Som hjälper mej att andas när jag glömt hur man gör, som skrattar med mej när jag är glad. Varenda en älskar jag så mycket att det bubblar inuti, det liksom växer inuti, det liksom blir.. någonting större och större. Jag vet inte. Förvirring?
Solen skiner, både utanpå och inuti. Sådär som en del tankar; under, ovanpå, inuti. Ni vet? Varenda människa vet, men han vet det bättre än någon annan just nu.
Idag tänker jag på Peter, för att.. för att han har det svårt, och för att jag inte vet hur jag skulle kunna låta bli.
Ikväll, mys. En annan kväll, någonting annat.
En annan dag, ett annat liv.
even a stranger would...
Jag kan inte. Jag ber om ursäkt, men jag kan verkligen inte. och egentligen ber jag inte om ursäkt längre heller, för det säger dom att man inte ska behöva
Jag kan dock tycka, att efter ett fotbollspelande som igår så plastar Sverige inte i VM. Jag vet några som verkligen måste skärpa sej om dom ändå skulle lyckas komma dit.
Med en egen kommentator bredvid mej under matchen som vrålade och skrek på det urusla spelet så blev kvällen trots allt ganska underhållande.
[registreringen lyckades]
Vi två under samma filt, det är lite fint, tycker jag. Särskilt med hans vinröda filt.
och han är ett otroligt stöd. vem kunde tro det?
Förresten så blev målandet otroligt vackert igår, om jag får säga det själv. Vi var himla duktiga.
min mage är hemsk. (om någon hade undgått det)
nåja, nog om allt, jag skulle bara berätta att jag lever. dessutom lite lite mer för varje dag.
ett beslut är fattat, och jag utgår ifrån det.
vill du hoppa på moln med mej?
det var 4 dagar & en timme sedan jag skrev i min blogg sist. det står det här. anteckna!
gårdagen var underbar, med de vackraste av människor, de härligaste av ord och de finaste tankar. det blev en fantastisk dag och kväll, trots regn här och där.
hennes leende jagar mej i mina drömmar. varför försvinner alla fina människor från världen?
begravningen är på tisdag, och jag måste få gå och säga hejdå, trots att det får mej att börja gråta. det får jag väl?
egentligen har jag inte så mycket att skriva, jag är lite sådär tom trots femhundraåttio känslor på en gång. jag vet bara inte hur jag ska hantera alltihopa än. det återstår att se.
han har världens vackraste fötter, är det inte underligt?
en dag.
with arms wide open
det är tomt i min famn.
men, ett telefonsamtal precis gjorde mej glad.
jag badade, antagligen för sista gången detta året, i havet igår. det var helt underbart skönt, men helt fruktansvärt kallt. sådär så det gör ont, som i april, du vet?
på kvällen slängde jag mej i en soffa som inte är min, och lyckades nästan somna där.
idag får jag min dom. saker börjar bli sådär definitiva. och seriösa, och allvarliga, och tråkiga..
om ett år vet jag ännu mer om hur jag egentligen inte vill leva.
