Annapanson & alla förbannade ord.

Fast nu, lite senare...

men vänta nu lite här....

hur i helvete kan man vakna jätteillamående med superont i magen och med en känsla som säger att man bara vill kräkas och sedan gå under jorden?
jag har minsann kommit till en punkt där jag hatar mina drömmar.
- för att dom gör mej liten, för att dom gör honom elak i någon annans ställe, för att dom förödmjukar mej, gör mej osynlig, gör mej obetydlig, gör mej ledsen som aldrig förr, påminner mej om hemska händelser, får mej att inte våga hoppas på annat, för att dom gör mej obefintlig och får mej att känna att det inte spelar någon roll.. osv etc och allt vad det heter.
well, räcker det inte att dom får mej att må som nu?

men. är det inte så med garderober ändå, att man måste rensa ibland? plocka bort allt det som inte riktigt passar längre, eller åtminstone lägga undan sådant som inte passar just nu? och liksom fokusera på det som fortfarande sitter bra, det som fortfarande gör en fin, det man fortfarande trivs i?

en parentes; ät inte kall yoghurt samtidigt som du dricker te. det gör ont i tänderna då. någonstans visste jag det, men jag var dum nog att göra det i alla fall.

"I might be crazy, that's not the same as insane
And I'm scared, but that's not the same as being afraid"

Så det så.

"I don't need you to fix me"
men det är ju inte det som är riktigt meningen heller.
det handlar om någonting helt annat.

jag har en plan.

"where will I be when I stop wondering why?"
förmodligen död. eller så har jag då lyckats bli en helt annan människa. men perioden då jag ville bli någon annan och aldrig mer behöva vara jag är borta, det var längesedan, det är definitivt inte nu. vem ska vara jag om inte jag kan vara det?
En vacker dag. Då vet jag.

ovanpå allt en fråga som liksom ekar; är jag redo för något sådant?
och så ser jag hans leende framför mej, och svaret är givet.

dags för en liten update, minsann.

jag har varit hos systeryster och Alvin ett par dagar, och är hemma nu.
men jag har glömt vad man gör när man är själv..


så.. vad har egentligen hänt, rent konkret?
jag har sovit hos Alvin
jag har varit uppe klockan fem på morgnarna eftersom han varit både kissnödig och bajsnödig just precis då
jag har drömt att någon sköt mej i huvudet, och vaknat med sprängande huvudvärk
jag har skrivit klart en hemtenta, och skickat in den
jag har gjort klart två andra uppgifter
jag har gjort våfflor tillsammans med plutten
jag har sett på pippi, ätit tacos, hämtat på dagis..
och så har jag hunnit smsa en himla massa, pratat lite mindre, varit säker, blivit arg, frustrerad, funderat, myst, och sist men inte minst, blivit ledsen.
slutsats? nja, inte mer än att man hinner en hel del när man är igång.

ibland önskar jag att jag hann mindre.
ibland önskar jag att jag hann bara det som var bra.

när jag kom hem idag hade jag fått brev av en älskad och saknad vän. det känns inuti då att man blir glad. dessutom fick det mej att skratta. det var mysigt. ♥

det är inte rätt. det är bara inte det.
och det känns i hela kroppen.

solen skiner.

hans fot passar perfekt i min hand.

och det tror jag att en viss hand gör också.

nu: KAFFE.

"I woke up, and wish that I was dead"

Är det ett satans skämt, dettahär?

Jag skulle hitta energi och utrymme att andas, och istället blev det precis tvärtom.
Nu kan jag inte låta bli att undra om det är jag eller du som faktiskt förstört någonting som verkligen kunde bli fint.

Well, jag har pumpat med systeryster nyss, och trots att hela lokalen snurrade i mitten av passet så fortsatte jag, och jag tog mej igenom det. Det känns helt okej nu.

Igår kväll var det supermysigt, verkligen. Sådant borde man göra oftare.

Och nu, efter ett satans telefonsamtal, femhundraåttiotre tårar som vägrar sluta rinna. Det gör ont i hela mej.

från igår;
- det var svart när jag skulle sova igår (och jag tror att det beror på mina rullgardiner)
- min ena kudde luktade du (jag vände på den och la den underst)

du är överallt i alla fall. och jag kommer låta dej vara det.

- och så den förbannade drömmen, som fick mej att ha ont i magen när jag vaknade, som fick mej att må illa av avsky, som fick mej att känna mej så liten att jag inte riktigt visste om jag fanns, som fick mej att känna mej obetydlig och äcklig, som fick mej att känna mej. usch. precis som då..

men idag;


så det så.
det är solsken, och ljust.
två ypperligt trevliga herrar har varit här och flyttat ner mitt badrumsskåp, vilket betyder att jag numera kan se mitt vackra ansikte i spegeln.
jag har satt igång tvättmaskinerna där uppe.
jag är nästan nästan färdig med hemtentan, och ska sedan promenixa iväg och lämna in den, ta en runda på biblioteket och sedan blir det fika i stan. 
jag känner att det kommer att bli en fin dag.
det är bara lite synd att det är utan dina andetag

- effektivitet -
och fokus på precis allt annat.

Jag drömde om Daniel inatt. Det var underligt. Och så drömde jag om en till människa, men han finns inte mer.

Men nu, idag;

"Don't try to feed me - I've been there before, and I deserve a little more"

kan man gömma sej hemma hos sej själv?

"She waits another week to fall apart"

Annapanna, sluta vara så förbannat känslig!  - Men det känns ju fortfarande från då trots att det är nu
Men släpp det? Ingen är som han. Det vet du.    - Jo, men inte ens det räcker.
Det måste väl räcka att du känner som nu?   - Jo, men..
Inga men.

Absolut inga fler men. (män?)

"This time when kindness falls like rain
It washes her away
And Anna begins to change her mind"

Jag behöver sömn.

"låt inte detta vara ett slut"
och i samma stund vet jag.

Igår tog vi med dessa varelserna på 3-årskalas.
Eftersom söte sov när vi kom, kunde vi börja om dagen med sång och paket i sängen. 
 
Bilbanan som pappa Daniel inhandlat (säkerligen även till sej själv) var väldigt spännande.  

Marängswiss är gott (men tro inte att en 3-åring satt och åt det ändå)

Av farmor och farfar fick plutte minsann en cykel!


Efter ett så roligt, intensivt och mysigt kalas fick mysepyse en födelsedagspresent i form av feber, men det blev en mysig kväll i alla fall, med melodifestivalsmys i soffan med hipp, shiff (men som numera faktiskt heter chips, sådär som det gör) och det nya pippitäcket!

Rullgardinerna är på plats. Äntligen. Och det tackar jag min älskade pappa för. Och jag fick en växt av honom dessutom!

Det steg precis in en väldigt mörk människa här. En solbränd satans bonusbror, som dessutom såg ut som världens hunk när han klev in. Det är inte rättvist. Varken att han är solbränd och snygg eller att han varit ute och rest. Jag vill också, jag skulle kunna behöva lite semester.
Idag är det mycket dåligt samvete.

Det är sex streck i min kalender över saker som jag skulle ha gjort de senaste dagarna, men som aldrig blev av. Det ger mej lite ångest faktiskt, att när jag äntligen fått ordning på saker och ting och lyckats få rätsida på livet genom att göra sådant som jag tycker om att göra, då finns det helt plötsligt för många alternativ. Och det som skulle gjorts från början blir inte av, det som borde göras hinns inte med, det som bör blir klart står ofärdigt. Ja, ni vet.

Fast, jag har faktiskt gjort en del vettigt idag. Jag har ätit kexchoklad. Jag har lekt polis på pappas jobb. Och jag skulle bli en förbannat snygg polis. Utan tvekan.


Jag har väldigt ont i ryggen. Och jag tror nästan att det kan ha att göra med att jag inte tränat ordentligt i veckan. Jag måste skärpa mej. Nästa vecka ska jag verkligen gå in för att bli hulken. Och då kommer jag också att bli det.

Jag vet inte, det bara var mindre intressant. Jag är så förbannat dålig på att hantera att tiden inte räcker till, att det finns avstånd, att det bara inte kan vara, liksom.

Ointresse, helt enkelt?

emmig-slemmig.                                        lan-tollan.                                "den är grön, dom gick för två timmar sen"                             "vad är en sommar utan dej?"                                      "alla måste dansa"                                                                    skratt tills man får ont i magen.                         "palla"                              .. men helt underbart.

 

well, det har väl kanske tagit lite mycket på krafterna, alltihop, de senaste dagarna
de kanske har varit lite mycket
kanske lite mycket fokus på allt utom känslor
och så kom det nu, det slog liksom tillbaka på mej

men från den ljusa sidan, ni vet, därifrån som man ska se det;
jag hann åtminstone innanför dörren hemma.

min blomma i fönstret liksom ligger ner och håller på att dö, eftersom jag inte ens har kommit ihåg att vattna den.

jag vill be om ursäkt för att min energi inte räcker till, och för att jag tycker om dej för mycket.

jag har nya trosor, för den som är intresserad. och för den som inte är det; du får ändå inte se dom.

förresten, jag vill INTE att du ska ringa mej, förstår du inte? du är konstig.
och jag vill inte träffa dej, jag orkar inte prata med dej, jag vill inte träffa någon som blir sur och kräver saker trots att man knappt känner varandra. skärp dej.

detta är nog det enda jag kan skriva för tillfället.
..och så måste jag påpeka för Såfia att visst är åttan också evig, men den korsar ju sej själv på vägen. Inte riktigt lika fint.
punkt.

Vi har inhandlat presenter till Alleballemys idag. Elin har köpt ett kylskåp. Jag har ätit en halv banan (bland annat). Vi har varit inne på Max, och vänt i dörren. Jag har köpt såpbubblor. Vi har bakat syltkakor, chokladbollar, drömmar. Jag har till och med skaffat mej ett par nya drömmar.
Viktigast av allt; jag har haft det bra.

    

Elin är kär i Martin idag, därför är han högst närvarande här just nu.
Sedan berättade jag för systeryster om några frön, och det var en historia som gjorde henne rörd.

Jag har ont på min kind. Jag försökte blåsa upp en ballong förut, nämligen, och så small den på mej.

Någonting om en fruktansvärt fin blomma, ett par fina ord och ett antal jättefina känslor som äntligen bara ville vara just det.
Och sen ingenting mer. För det blev det inte, tyvärr.

bära eller brista?

Växtlighet, ni vet.

"And I wonder where these dreams go
When the world gets in your way
What's the point in all this screaming?
No one's listening anyway"

Det är sol. Och det brukar kunna göra hela min dag att få se den bara en liten stund.
Men idag?
Vad är meningen?

Om världen inte är en värld man vill vara en del av, vad gör man då?
En vacker dag ses vi igen. Då ska du få lära mej en del.
Men jag kommer aldrig någonsin att lära mej att förlora människor.
Och jag kommer aldrig någonsin klara av att det händer igen.

"It's not worth having
If it's too much to hold"

Emil har mina ord idag. För jag har inga egna plötsligt. Vad är jag utan mina ord?                - Ingenting.
"Väck mig inte imorgon. Låt solen gå upp utan mig.
Låt det vara en fin dag.
Låt solen gå ner utan mig."

Inte ens solskenet gör mej glad nu känner jag. Ska det vara ett steg framåt och två bakåt, alltid? Och hur kommer man någonsin fram och ifrån och någonstans alls då?

Detta är ändå lite fint. Min tandborste har fått en vän. 

Men inte ens det. Hur mycket krävs det? Vissa dagar krävs det för många andetag som tar emot.
Jag kanske aldrig borde ha stängt in det. Det måste ju ut, det vet jag ju. Jag blir inte mindre ledsen inuti för att jag inte är det utåt. Det är nog nästan tvärtom, faktiskt.
Hur kommer man levande ur någonting man inte kan andas igenom?

"What's the point in all this screaming?
You're not listening anyway"                                               (- för vem har egentligen tid?)

Varför går jag och ler för mej själv när jag är ute?
Jag kom på mej själv med att göra det förut idag, och insåg att det var därför alla tittade underligt på mej.
Jag måste ha varit den som såg gladast ut av alla som var ute i dagens regnväder.

Jag fick minsann träffa Mickis och Josefin på fika idag, det var välbehövligt och fruktansvärt trevligt, roligt och mysigt.
I sommar har vi bokat in en Stockholmstripp, jag ser verkligen fram emot det.

(jag försöker att inte tänka så mycket på det, jag har ju slutat grubbla och älta. men det är nästan lite skrattretande att jag fick kämpa för uppmärksamhet just då. och att jag faktiskt också gjorde det.)

Nu; ivägskuttande till busshållplatsen för att möta upp celebert besök från Anders.

Jag kom nyss innanför dörren, det är en grå dag ute.   Tulpanerna på mitt bord har vissnat.

Jag hade mycket i huvudet på vägen hem, men jag tror minsann att jag lyckades rensa ut det som verkligen inte är värt att lägga energi på, och nu sitter jag här, ganska tom men ändå okej. Inga tårar idag i alla fall (än kanske man borde lägga till), det finns saker som inte ens är värda att bli ledsen för.

Jag kan återigen klappa mej själv på huvudet och säga åt mej hur duktig jag är som inte litar på andra människor!
Det underliga var att jag faktiskt drömde och sedan vaknade upp till en verklighet som var precis sådär.

Likgiltighet.           - egentligen det värsta som finns, men idag faktiskt ganska skönt.

På tal om ingenting, jag har ont i min haka. och jag minns inte längre anledningen till det. 

Jag är inget mysterium. Det stora mysteriet i världen tycks vara andra människor, och hur dessa beter sig.

---

10:45 (what difference does it make?)
Och nu, nu har jag duschat, nu luktar jag jag igen, och ingenting annat. Nu är doften av ärlighet tillbaka.
Nu har jag ätit frukost, och mår bra igen.
Nu har jag bytat lakan, nu finns det ingenting kvar. Nu är det tillbaka på noll.
(noll är förörvigt en väldigt fin siffra, eftersom den är den enda som inte har något slut, den sitter liksom ihop med sej själv i alla ändar)

Jag måste verkligen ta tag i den där hemtentan, projektbeskrivningen. Nästa vecka ska den in, men jag får inte ner mitt projekt på papper, det kanske är lite diffust? Jag vet inte. Jag får försöka börja åtminstone. Sen tänkte jag nog gå på bodypumpen i eftermiddag, trist utan systeryster bara, och jag skulle behöva prata med henne. Hon är trots allt som mej, fast lite klokare.
Ikväll hoppas jag på ett besök från mysAnders - charmtrollet.

"Ring inte skriv inte lås inne ivern i dig"

Fast; gå barfota i gräset med mej i sommar?