Annapanson & alla förbannade ord.

Jag sa till August igår att han skulle hålla sin tass för att vi skulle få hämta nycklarna idag och det fungerade!
Äntligen fick jag hämta mina nycklar, och jag har redan varit i lägenheten för att.. för att titta, för att andas, för att känna efter. Och det känns underbart.
Jag är nästan lite rädd att jag alltid kommer att sitta hemma så mycket som jag kommer att trivas.

Eftersom ingen vill hjälpa mej att flytta en del grejer idag, så väntar jag otåligt till imorgon. Då har vi släp och är ganska många som kan bära. Jag hoppas innerligt att hissen inte slutar fungera, för den fungerar faktiskt idag! Kryss i taket.

Jag vill ta tillbaka vad jag skrev om min framtida man i förra inlägget. Visst var han otrevlig sist, men han är ändå ganska trevlig, måste jag säga. Och söt är han också. Men min framtida man är han inte.
Så nu har vi rett ut det.

Det är fredag och jag har massor att fira!

jag är som vanligt - slut.

men idag har jag åtminstone hunnit med bodypump på kvällen, så kroppen också är slutkörd. slutpumpad?

imorgon ska allt jag äger och har ner i några fjuttiga flyttlådor, sen ska jag somna imorgon kväll samtidigt som jag håller en tumme för att jag ska få mina nya nycklar på fredag.
hoppas för mej!

en parentes förresten; min framtida man är inte längre en kandidat för detta.
han visade sej ganska snabbt vara en ganska otrevlig översittare med konstig attityd.

vadå jag dömer folk?
god natt.

mina damer och herrar, det är tisdag.
och det har varit en tisdag utan någon som helst tid till att andas.
det började klockan sju imorse då jag gick upp ur sängen, gjorde mej klar, ringde hyresvärden för bokning av besiktning av min lägenhet och hoppade på bussen till skolan. föreläsning, snabblunch, grupparbete, hemtentaarbete, buss tillbaka. handling, hem och lyssna på två föreläsningar på nätet från distansplugget jag gett mej in på. sen har jag pluggat hela kvällen med en snabb paus för att äta.
nu är jag slut.
mest i huvudet, dock.

imorgon hoppas jag på att hinna träna på kvällen, så kanske jag är trött i kroppen också för en gångs skull, det är ovanligt nu känns det som. jag måste ta tag i det en dag. köpa nytt gymkort.

jag fick syn på min framtida man i skolan idag och fick ett leende minsann.
leenden är bra. ens framtida man ska helst också vara det.

jag vet inte vad jag skriver om längre, jag tror att det är dags för sängen och en bok.
och ett par andetag.

jag skulle bara, i brist på annat, berätta att jag i förmiddags på bussen såg världens finaste par.

dessutom har jag hittat min framtida man på högskolan.

det är inte fy skam för att vara fredag!

annars är det förkylt och tröttsamt här idag,
men imorgon är det kalas!

I förrgår, den 20 januari, var det lite tungt att andas.
Det var lite som att det tog emot. Lite som att det kändes sorgligt att ta andetagen.
Det var nämligen då 8 år sedan farmor fick ta sitt sista.

Jag borde hata hsb. och det gör jag nästan.
Mitt nuvarande hyreskontrakt är uppsagt från och med den siste januari, mitt nya träder i kraft den 1 februari. Jag vill alltså, och har planerat att, flytta under den helgen. Nu idag kom beskedet att min lägenhet ska besiktigas när lägenheten är tom, att den bör vara det innan den siste och att jag inte kommer att få mina nya nycklar förrän någon dag (vadå någon?!) i första veckan i februari. Detta pga att hantverkarna inte är klara. Nåja, men då får mina saker helt enkelt stå kvar i lägenheten tills jag flyttar. Man ska väl inte behöva flytta två gånger? Glöm det.
Poängen nu är väl att jag behöver ett datum för när jag kan få nycklarna, så att jag kan planera flytten. Och det bästa av allt, detta inträffar en vardag och vemihelvete ska då kunna hjälpa mej när 90 % av dom som skulle hjälpa jobbar?

Jag blir knäpp.
Ovanpå allt fungerar inte hissen idag. Den har varit paj från och till i tre veckor, och jag bävar inför en flytt utan den. 4e våningen med säng och soffa nedför en trappa utomhus lockar inte. Inte det minsta.

Nåja, jag ber om ursäkt för mitt blogguppehåll, men det har varit mycket. Jag är stressad hela tiden, för flytt, för plugg, för allt möjligt. Det kan ha att göra med att jag fått för mej att jag ska rensa ut bland allt jag äger och har innan jag packar ner det, och att jag numera studerar 200 % på heltid. Vi får se hur länge det varar, men jag har gett mej fan på att jag ska klara det!

Sötast i veckan var iaf Alvin som sa tack så mycket sist när jag skulle gå därifrån. "Tack för du kom här".
En liten gentleman. Som snart dessutom blir storebror.

Klart slut.

jag kunde inte sova igår
det springer i mina ben om natten, som myror ungefär
för att jag är stilla eftersom jag är sjuk?
jag vet inte, men det blev en natt full av tankar och idéer, drömmar och påhitt

jag önskar att jag kunde skriva mycket mycket bättre, så att ni kunde förstå och känna igen er
för jag vet att om jag kunde förklara det som känns ibland, så skulle det finnas flera som känt samma

det finns vissa saker som är för sent,
det är för sent för mej att säga till en underbar pojke med ett par blåa ögon att han var snällare än jag någonsin förstod, jag trodde att han var naiv och dum, och behandlade honom därefter, som ett barn, men han var bara ung och full av drömmar, och jag var det största i hans drömmar just då, innan jag förstörde alltihop, jag passade bara inte där och jag skulle vilja be om ursäkt för mitt sätt att hantera det
men kanske minns han också när vi skrattade tillsammans i tältet, badade i sjön mitt i natten, kanske kan han också minnas det som var roligt och mysigt utan att hata mej i samma tanke
det är för sent för mej att säga att människan som gav mej massor av kärlek är saknad, för det förstörde vi båda två och saknaden känns inte mer - varför jag då skriver det? för att det är en underlig grej när känslor kan gå över sådär för att människor beter sej på oförklarliga sätt.
det är för sent för mej att sakna min vän för vi tog sönder varann i våra olika olyckor, jag saknar det vi hade ibland, jag saknar dej, men jag vill inte ha det som då, för ingenting av det som fanns runtomkring var bättre då än nu, jag önskar bara ibland att vi kunde ta oss in i vår värld en stund och stanna där och skratta tills det gör ont i magen
det är för sent för mej att säga louise josefin sofia pernilla emma philip emelie amin therese daniel kalle sandra - men jag saknar, ibland, i alla fall.

nåja. 

alla dessa människor, alla dessa drömmare, alla dessa känslor som ryms
så många drömmar om att livet börjar någon annanstans

och ändå, vetskapen om att livet är här och nu
som en rädsla av att det hela tiden måste vara mer
är det inte mer än så här? ska det inte vara mer?

så många somn är fast i det som varit, som fastnat i saknad, i frustration över att saker förändras, som fastnat i någonting som var och därför inte låter någonting bli, nu

vad gör dej lycklig?
skulle det kunna vara en annan människa, skulle du våga låta det vara det?               
                                                                                                                                   återigen             

Igår vaccinerade vi Pysen och Curry. Dom skrek i kör hela bilresan till veterinären, och det lät ganska kul.
När vi kom tillbaka hem hade jag 38 graders feber.

När jag vaknade fem i morse hade jag 39,9!
Det var inget kul. Jag la mej i soffan istället, och somnade om, eftersom så hög feber ofta resulterar i noll ork. Jag trodde ett tag att jag inte skulle överleva. Men jag överlevde dagen!
Jag sov till elva, åt lite flingor och mjölk, sov en stund till, drack lite buljong, och sov fyra timmar till. Sedan vaknade jag dyngsur av min egen svett (mysigt, jag vet) och hade förmodligen svettats bort all feber. Jag hade nämligen bara 36,6 då!
Och nu har jag 37. Noll feber alltså. Jag är än dock ganska yr och fruktansvärt trött, och har ont i hela kroppen.

Det blev inget jobb på inventeringen på KappAhl ikväll tyvärr, jag som tycker att det är så kul och faktiskt hade sett fram emot det.
Det blir ingen inlämning av min hemtenta imorgon heller, eftersom jag inte hunnit göra klart den. Jag kommer väl förmodligen inte kunna närvara på seminariet på torsdag heller.
På fredag måste jag må tillräckligt bra, då är det introduktion inför terminen plus utvärdering från förra, sen på kvällen dansuppvisning. Eller det kanske var på lördag? Jag är lite halvt förvirrad och vet faktiskt inte riktigt.

Folk har börjat ringa och maila om att de vill komma på visning på min lägenhet. Passande nog kan jag bara säga att jag ligger hemma sjuk och får höra av mej så fort jag bara kan, så att dom kan få komma och titta.

Jag har inget intressant att skriva, jag ville bara berätta att jag lever. I morse gjorde jag knappt det.

Jag är sur. Tjurig. Irriterad. Arg. Förbannat trött. Och till och med gråtfärdig.
För så jävla ont har jag! I min axel. Jag ska ALDRIG MER gå på bodypump. Nåja.
Hur jag än vrider och vänder på mej så gör det ont, och jag vill bara sova, eftersom smärtan gör mej trött.

Mina damer och herrar, idag ÄR det verkligen synd om mej.

                                                                
Det var en kall (!) eftermiddag,                                                  Väl framme, när denna tröttemötte
nästan kväll, när vi letade på kartan                                         hade fått sova en stund, gick vi in
i måndags och försökte hitta ut till Elons jobb.                        och tittade på grisarna!   





Elin berättar för Alvin   Och sen förklarar Alvin     Lite läskigt är det ändå        Det luktar inte gott
om grisarna.                för Elin att han faktiskt       när grisarna har konstiga     på Elins jobb.
                                       slog sej i huvudet för att     ljud för sej.
                                         det satt en fluga där. 



När vi kommit ut från stanken och grisarna fick Alvin åka traktor minsann! "men va heter han gubben i tratorn?" "danjel - som pappa"

När Alvin fått åka två varv med traktorn ville han gå in och titta på grisarna igen. Det var han ensam om.
 

Så det fick bli en banan istället! Och såklart ett löfte om att vi skulle åka och titta på grisarna senare i vår när det blivit lite varmare.

Igår kväll var det en hemsk kväll för alla som missade det. Jag kunde inte sova, jag somnade vid fem, men la mej i sängen redan fem timmar tidigare. Det blev för mycket tankar och tårar och vändningar i sängen, och till slut somnar man väl egentligen av ren utmattning. Nåja, jag somnade. och det blev en dag idag också. Jag har skrivit på mitt lägenhetskontrakt, tränat, tvättat. En del alltså.   Igår gjorde jag faktiskt klart den ena uppgiften till skolan också.  

Imorgon ska jag minsann upp "tidigt" och simma med brorsan. Sen blir det apoteket och systemet!
Det var allt för idag, för denna gången, för övrigt.

SysterElin borde skämmas för mej.
När hon var här för en vecka sedan var hon snäll och städade upp lite till mej, hon vek bland annat ihop alla mina kläder som låg på golvet i olika högar och lade fint på sängen. När jag kom hem senare på kvällen dagen efter och var trött, lade jag högarna fint på golvet för att kunna gå och lägga mej. Och där ligger dem kvar än idag.
SysterElin borde skämmas för mej.

Men, det bästa av allt; det gör hon inte.
Det gjorde hon inte ens när jag dansade ut från en affär i stan igår.
Såhär mysigt kan man som syskon i alla fall ha en vanlig fredagseftermiddag:
Man kan förresten se att vi är syskon, för vi är lika bleka allihop och har samma råttfärg på håret (som vi dessutom allihop försöker dölja med ljusa slingor). Ha! The Henningsons, mina damer och herrar.

Nu ska jag snart få träffa systerMalin och Alvin, världens sötaste, för första gången i år. Mys.